Play it fucking loud!

Dylans Live ´66. The Royal Albert Hall-concert som egentligen är the Manchester's Free Trade Hall-concert, fast det spelar i sammanhanget en mindre roll.

Det finns ingen bättre liveplatta än denna. Det är bara så. När Bob pluggar in och stampar igång Tell me Momma exploderade musikhistorien.

"And I know that you know that I know that you know, tell me something aint right…"

Och det som talar till mig är den där spöklika orgeln som klättrar uppför skalorna och tävlar med gitarren och hur virveltrummans skinn är som en sargad rygghud och hur Dylans dervishrusiga röst skär genom mörkret.

Det finns egentligen ingen liveplatta som är större än denna. Det bara är så.

Den är som ett godståg fyllt med skallerormar, amfetamin och honung. Den vackraste silvertunga ni någonsin hört tillhör faktiskt Bob Dylan. För det han skriar ut på just detta vax är inget annat än ren och skär ärlighet. Nåt som är så jävla sällsynt i liveplattornas värld. Det är ren desperation ni hör. En Dylan som är fångad i folkgitarrernas eko, som har blivit Kodakreproducerad som Protestens Konung, som blivit karbonkopierad som den som skriker mot etablissemanget. Men vad det gäller är att han alltid varit större. Han skrek inte mot etablisemanget…”It used to go like this, now it goes like that”…Han Skrek Mot Alltet. Och det är viktigare än att bryta mot en dogm eller två. Viktigare än att bryta en norm eller två. Viktigare än att låta sig vaggas in i förutsägbarhetens trygghet.

Därför att ni skall veta detta. Bob kunde ha surfat på vågen. Bob kunde ha sagt ”Jag skall bli min generations budbärare” och han hade levat för evigt och sjungit The Times They Are A-Changing vid lägereldarna. Alla hade trott på honom. Men sade Bob: Varde min sanning i ljuset? Klev han upp på alla pekpinnehästar och sade: Hör, jag har sanningen? Nixum. När hela världen satte på honom snaran som folkpoet så stoppade han i kontakten och lät rundgången skrika ut protesten mot etiketterna.

Och ingenstans blir det tydligare än på Live ´66. Den första delen smeker en. En akustiskt gitarr. En ensam röst. Men han fintar oss, den gode Bob. För när den andra delen börjar så börjar den i dysfunktionell disharmoni. Ostämda gitarrer ylar ut sin övergivenhet i natten. Vilsekommna orglar ropar ut sin övergivenhet. Sen kommer Bobs stövel och stampar in hela amfetamintåget. Och han gör det inte på det sjävklara sättet genom att helt enkelt citera sig själv i en av sina hits i elektriskt tappning. Han gör det i Tell Me Momma. Där han själv upplyser oss om tveksamheten i hans företag, där han själv skriker om att det han sett det har vi sett och det vi sett har han sett, men att allting ändå skriker ut sanning…

"0l' black Bascom, don't break no mirrors
Cold black water dog, make no tears
You say you love me with what may be love
Don't you remember makin' baby love?
Got your steam drill built and you're lookin' for some kid
To get it to work for you like your nine-pound hammer did
But I know that you know that I know that you show
Something is tearing up your mind.

Tell me, momma,
Tell me, momma,
Tell me, momma, what is it?
What's wrong with you this time?"

Det bara är så.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

I think we´re in rats alley, were the dead has lost their bones

Råttor i själen som gnager och äter i fruktan och tvekan. De sår av tvivel som det förflutna öppnat läker aldrig.

I förtvivlan skriker kritan mot griffeltavlan.

Råttor i själen. De bittra vattnen passeras aldrig. De ljuva vattnen har för länge sedan torkat.

Jag kan inte orka längre. Ett helt liv som slagits mot bitterhet och cynism räckte inte. Det är över.

Råttor i själen som gnager och äter sig feta på det som en gång var det sköna i mig. Bara det vidriga och hårda finns kvar. Jag försökte slåss och förlorade. Det enda som finns kvar är tårfuktiga kinder och två slitna händer.

Men det är bara på låtsas, allt detta döende. En lek när tillvaron slagit en till marken för tusende gången. En lek där man får gömma sig en stund, dölja sitt tårstrimmiga ansikte och vila i uppgivenheten.

För jag orkar. Jag orkar alltid. Det finns en kärna i mig som aldrig någonsin ger upp. Det är livet i mig. Livet och kärleken. De är min högra och min vänstra näve.

Där emellan finns skallen bland molnen. Alltid bland molnen.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Then the shaft was soon shut ,and more work was cut, and the fire in the air, it felt frozen

Hallstahammar, Hällefors, Fagersta, Ludvika, Laxå, Vålberg. Det är så många namn som ekar tomma i vinden. Efter tjälskjutna riksvägar ligger de stilla och åldras i tystnad.

Bruksorterna. Hela landet är fullt av dem. De är vår vagga, hela vårt lands granitärrade sköte. Jag tog mina första staplande steg ut i den här världen i en sådan bruksort. Reste mig upp och stirrade förundrad på världen för första gången. Ett nyfiket barn som snabbt slogs till lydnad och underkastelse. Men jag blev aldrig kuvad. Idag kan jag se på barnet med stolthet. Det må ha gråtit, men det lät sig aldrig kuvas.

Det är sömnens samhällen. Avsomnade, sovande, skilda från världen genom osynliga väggar. Människorna rör sig i stillsamma cirklar i det avsomnade och det sovande. Grått gräs som vajar mellan syllarna, mellan spåren av en annan tid. En tid som lovade en frälsning genom dessa spår, dessa maskiner och genom tusen människors svett. Det som en gång var levande. Det mest levande vi visste. Ett slags ursprung till allt som var våra förfäders framtid.

Folkparker, socialdemokrati, miljonprogram, konditorier, Konsum. Det är så länge sedan nu. En evighet. Lika solkigt overklig som ett gulnat fotografi.

Sömnen och övergivenheten håller varandras händer.

De som blev kvar. De som flydde. De som flydde men återvände. Jag vet inte vilka som är lyckligast. Jag flydde. Ryckte upp fingrarna ur den där jorden som danade mig och flydde. Det tog år innan jag blickade tillbaka på allvar. Tyngden av den där svarta skogssilhuetten mot horisonten var för stor. Ån var så kall. Luften så tät av gårdagsdunster. Jag flydde, men lämnade kvar det som man borde kallat barndom. Lämnade kvar allting och sprang med mina tomma händer och min fulla skalle.

Alla dessa små städer. Det är hopplöshetens byggd. De små parkerna. Stängda öde butiker som för länge sedan gav upp. Småstadsförbannelse. Småstadsfrälsning. Tröttheten och uppgivenheten.
Men det här är själva vaggan. Urtypen för vad vi skulle kunna kalla svenskhet. Vi gick ifrån ett bondesamhälle. Vandrade in i byarna. Som blev småstäder. Orter. Uppsprungna runt industrier. Ty frälsningen låg i industrin.

Sedan drog sömnen in över nejderna. Ingen talade om att i ett föränderligt samhälle måste varje samhällsmedlem vara lika föränderlig. Men människan är skapt för stillestånd, trygghet. Det var det som eftersträvades när bruksorterna byggdes. Lojalitet. Ty dessa fabriker skulle stå i hundratals år. Generationer skulle få sin utkomst härifrån. Allt skulle vara Trygghet. Och så länge man knogade på skulle denna trygghet finnas. Allt i sann Lutheransk anda. De som jobbar skola också äta.

Men allt detta försvann. Ur tryggheten skapades ingenting. Alla löften sveks. Nu finns bara tomma skyltfönster och öde fabrikstomter kvar. Av miljonprogrammen finns inte ens dammet kvar.

Det som byggde dessa samhällen var löften. Löften som inte var var värda ett avbrutet vasstrå. För är inte det kapitalets natur? Är du behövd så lovas du allt, men när löftena skall infrias finns ingen kvar som vill infria dem.

Ideal dör alltid. Deras halveringstid är förvånansvärt kort.

Jag slet mina händer ur den där mörka jorden som fostrade mig. Drömde i år om tomma fönster, gult tegel och väldiga slagghögar. Jag är äldre nu. Men mina drömmar är yngre. Det är bara ibland som den skräckslagna pojken rusar efter banvallen. Det är bara ibland som ljuset gulnar och jag blir tolv år för ett kort ögonblick. Bara ibland. Samtidigt finns den där. Inristad i mina numera breda axlar, evigt etsad i linjerna i mina stora nävar. Bruksorten. Det där obändiga lilla samhället som krossade mig till den jag är idag lever kvar i mig. Det har tidvis varit en mycket elak symbios. Men med tiden har jag sett på den med en viss acceptans. Eller förståelse.

Den finns kvar i mig, den där mälardalen, som är så smärtsamt vacker.

Så smärtfylld och hjärtlös.

Så rotlös och längtande.

Så sovande och bortvittrande.

Jag var där en gång. Gick, rökte, mindes och tänkte. Och för ett ögonblick som dånade mer än ett godståg, mötte jag mig själv där. Liten, nyvaken, orädd, klängande på järnvägsbron.

Det var mycket vackert.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

It only believes in a pile of dead leaves

Människor är nobla i november. Det finns inget annat adjektiv för att beskriva oss i november. Nobla, hukande, huttrande ordlöst svävande genom den grå kylan. Nobla, krypande genom frosten, utmattade, svärande mitt i mörkret, mitt i den ständiga nedbrytningen, mitt i köttets förbannade svek. Nobla, som upphöjda munkar, påbyltade i tyst procession.

Mitt i den här obönhörliga resan mot aphelium fullständigt krossas man av hur vackert allt är. Hur vacker världen är när den sover.

November är ett täcke över världen.

På morgnarna är världen tyst, trots larmet, trots trafiken, trots de övergivna skriken från de övergivna människorna. Den är tyst och vacker. Ett slutet ögonlock utan minsta dröm bakom.

November är en kall hudvägg över tillvaron. November är alltid så öde och vackert, så tyst och fridfullt. En nobel månad som är nobel just på grund av sin likgiltighet och sin vila.

Det är vackert i november och jag låter mina trötta ögon följa andedräkten när den stiger mot himlen för att dö.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Sometimes I feel like a motherless child

Vad gör man åt en värld som med all önskvärd tydlighet är på väg rakt åt helvete? Vad gör man åt saker och ting när man sitter i bräcklig farkost mitt i ett stormande hav av girighet, av dumhet, av maktfullkomlighet, av en ständigt växande ren och skär idioti? Vad finns det att ta till när högerretorikerna gastar fram rent trettiotalsmässiga brunfärgade brösttoner? Vad finns det att gömma sig bakom när girigheten och stupiditeten rusar runt och kastar katastroflarm omkring sig? Var tar man vägen när alla är för rädda och uppskrämda för att ens tala med varandra? Vad gör man när uppgivenhetens svältande ansikte är det enda som syns på himlen från en tänkande människas ack så rankiga lilla eka mitt i idiotstormen?

Vad gör man?

Man biter ihop och öser båten. Utan att ge upp även om det hotar att dränka en. Man skriker och tjuter och försöker förbanna stormvinden till tystnad. Man slåss mot de där vansinniga vågorna av idioti. Man öser och skriker och förbannar. Det är vad man har. Man har sin röst, sina armar, sin arma skalle. Det är vad man har. Det är det enda man har.

För vad finns det för alternativ? Att ge upp och låta sig dränkas, sugas in och ätas upp av allt detta? Att låta det här bli en värld där girighet är den enda dygden? Njet. Det alternativet existerar inte. För en död in i detta vore så fruktansvärd att det aldrig någonsin kan vara värt att ge upp. En död in i detta vore en spottloska rakt i ansiktet på själva livet och skapelsen.

Det enda vi har att sätta upp mot allt detta fruktansvärda är oss själva. Det var vi som skapade allt detta, vi som lät det hända, vi som stod tysta, vi som lät oss vaggas in i en fuktig filt av idel lögner. Vi lyssnade och var naiva nog att tro på dem. Att tro på att en expert är en expert utan dold agenda, att en politiker drivs av demokratiskt patos istället för pensionstrygghetshunger, att människoliv aldrig köps och säljs som vilka andra varor som helst.

Vi föll för allt det här och lät den här världen skapas omkring oss. Och vi göder den fortfarande. Det är vår kraft som andas liv i girigheten. Det är vår kraft . Det är vår kraft och vi kan ta tillbaka den. När vi vill. Om vi vill.

Vi kan skrika och slåss istället för att hålla käften. Vi kan ställa oss upp och skrika J'accuse åt allt vi ser som gömmer orättvisa bakom polerade fasader. Vi kan ifrågasätta vem som säger vad och vad denna någon egentligen vill uppnå istället för att tanklöst svälja allt som sätts framför oss för att en annonssäljare skall tjäna sin Judasgeld. Vi kan ställa oss upp med knutna nävar mot förtrycket var det än sticker upp sitt hiskeliga ansikte. Vi kan. Glöm aldrig det.

Makten må verka fjärran och ogreppbar. Men den finns precis här mitt i det bultande hjärtat i bröstet på oss alla. Där bor verklig makt och vacker sanning. Glöm aldrig det.

Glöm aldrig det...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

But even the president of the United States sometimes must have to stand naked.

Angående den i nuläget pågående debatten om konst och moral såsom instigerad av Hr G Hägglund, minister och representant för de BREDA folklagren.


Verklighetens folk är de som lever om nätterna, de som är sanningens apostlar och de som skriker på friheten.

Verklighetens folk är de som aldrig överger kampen, som lever genom tillvarons isande likgiltighet och som låter de knutna nävarna tala.

Verklighetens folk är de med levande ögon som verkligen ser sig omkring, som lever mitt i nyfikenheten och verkligen upptäcker världen.

Verkligheten är ingen etikett som man lättvindligt opportunistiskt klistrar på det som är ens egna murkna åsikter.

För de är här nu. Moralisterna, Puritanerna och de Rasande Rabulisterna. De är här nu. De kryper fram som mask ur trä och slänger fram sina åsikter. För de vet, tro inget annat, de vet. Vad som är bra för dig. de vet vad som är bra för dig både bildligt och bokstavligt. De vet hur man räddar din odödliga själ från omoralens mörker.

För det börjar så. Vad är rätt? Jo, det är rätt som alltid varit rätt. Konst är konst om man ser vad det föreställer. Så är det. Allt annat är omoral.

Nymoralismen kryper alltid fram så fort krisen tuggar oss i nacken. För vad är det som alltid räddar oss? Den gamla goda tiden. För det var så vackert då. Mamma stod i rutigt förkläde med en kanna saft. Pappa jobbade och solen sken alltid. Så vart ta vägen när hela värfärdssamhället rasar samman under hyperkapitalismens rovgärning. Jo, tillbaka in i en barndom som var vacker och ljus.

Moralen är alltid det viktiga. För du vet inte hur moralupplösningen påverkar dig. De som vet är de som styr. De vet vilken konst som är bra för dig. Och bra konst är konst som inte upprör, konst som pryder sin plats, konst som man ser vad det föreställer. Konst är något behagligt som man täcker sina tapeter med.

Så vi lutar oss tillbaka och låter de bestämma. För vem vill bli upprörd?

Det är bara det att konsten är Alltid hungrig. Konsten Vet. Konsten har alltid vetat. Konsten är det som alltid säger sanningen. Konst upprör. Den måste uppröra. Det är dess sanna natur. Dess enda natur. En konst som inte upprör är död konst. En konst som inte väcker känslor är den vidrigaste av alla lögner.

Konst måste alltid vara otyglad. Konsten måste alltid stå på den Andra sidan.
Ett samhälle som inte låter sina konstnärer leva dör, det vissnar bort och förfaller in i ett tankens svarta ruintillstånd.

Hägglund talar som om han vet. Som om han vet vad det innebär att leva. Hägglund är en död man som inte inser att det han representerar är just konstens antites, att han hyllar icketanken, att han vill att Luther ska härska och att du gör ditt jobba och se för fan till att varenda skattekrona kommer in till staten. Ety staten måste sköta viktiga ting, så som bankrekonstruktioner, politikerlöner och generaldirektörsbonusar.

Vad Hägglund aldrig talar om är att det ligger i just hans intresse att just du jobbar en hel dag och knallar hem och låter dig vaggas in i stillsamt slummer av tv4såpor. Hägglund vill inte att just du ska tänka. För då skulle du kanske tänka ut att just Hägglund är en tidsresenär från 1820.

Ingen politiker i ett demokratiskt samhälle är intresserad av medborgare som tänker. Lydnad är lag, konsten skall bara avbilda den synbara verkligheten och du ska jobba tills du spyr. Basta.
Ingenting annat.

Konst måste alltid vara polemik. Om den inte är polemisk så dör den. Och när konsten dör, dör världen.

Det är verklighet.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

The sun´s not yellow. It´s chicken.

Detta är en feg mans bekännelse.

Jag gråter ofta. Av Bach och Mr Blue Sky. Men det får aldrig någon veta.

Jag är en feg man. Jag vågar inte sjunga för kvinnan jag älskar. Men en dag ska jag göra det. Lovar jag mig själv i hemlighet. Jag är för feg för att säga det högt.

Detta är en feg mans bekännelse. Jag gör den i tysthet, med nästan ohörbara klick på ett tangentbord. Jag är för feg för att tala högt.

Detta är en tyst bekännelse av allt jag aldrig gjorde och ungefär hälften av det jag faktiskt gjorde.

Ibland ser jag en tragisk figur i spegeln. Men det får ingen någonsin veta. Fasaden skall hållas stillsam.

Jag erkänner, bekänner och vittnar. Låter mina fingrar skriva ett tusen Mea Culpa med vit krita på en svart tavla.

Jag skriver aldrig under mina bekännelser. Men de är ärliga. Och ärlighet är den mest bekräftande vidimering som finns.

Jag gråter ofta. Av Mandomsprovet och Lille Prinsen.

Jag vågar inte sjunga för kvinnan jag älskar. Jag vågar inte.

Men en dag ska jag.

En dag ska jag sjunga för henne.

En dag.

Jag lovar.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

God is a concept, by wich we measure our pain

Strax innan…Där i mörkret...När skammen aldrig ger sig av…Utan stiger upp blodröd ur de svarta djupen…Då...Strax innan man kvävs av det förflutna…Borde man få syndernas förlåtelse…

Ingenting annat….

Man får aldrig det...Men förlusten av förlåtelsen är kanske värdefullare…?

För skammen kväver en…Vad är det för inbillad sjukdom som får en man att skämmas över blod och kropp och sinne…? Vad är det för förbannad djävulsapostel som sitter och skrattar djupt hån över människan…?

Skäms den som skämmas borde…Men det händer aldrig…Skammen tillfaller bara De Lättrörda, De Galna och De som har tid att Tänka….

De som borde skämmas skäms aldrig…

I tider av oro ökar moralen…Man bygger murar och försöker blidka gudomar med asketism…Det fungerar aldrig…

Det finns bara grå död i det...

De enda dyrkansvärda gudarna är de som inte ryter åt lusten…

Moralen är de dygdigas bur…Där de gömmer sig för att se in i sin hemliga lusts ansikte…

Omoralen är frihetens säng…

Det värker…Man ska inte umgås med människor…De ser aldrig…De är blinda och bara fulla av sina egna bilder…

Världen är en dröm…Och i spegeln ser man aldrig sig själv…

Det är den som vet det som är fri på allvar…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Om Det Där...

Jag förstår mig inte på livet. Jag har egentligen inga pretentioner på det heller.
Det är en hopplös uppgift. Livet är kanske till för att levas och inte för att förstås?

Jag har alltid sett det på det andra sättet. Att livet ska stå tillbaka inför övermakten hos någon allting överskuggande Förståelse. Att det viktigaste av allt var att först förstå och sedan kunna leva. Men efter alltför många år av daglig stångande mot betongväggar är jag böjd att ändra mig. Livet ska i första hand levas. Förståelsen kommer på köpet.

För det var så här: Livet, det hade smällt mig på käften för många gånger för att jag skulle vilja komma nära det igen. Egentligen. Det var härdsmälta. Alla väggar jag sprungit in i, alla jävla åsikter jag fått slagna i huvudet och alla gånger någon slagit brinnande spikar i bröstet hade förstört mig. För alltid inbillade jag mig. Jag gav upp. Jag satte mig ner och tänkte att "Okay, det är så här det är. Fuck it".

Jag tänkte aldrig resa mig igen. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer bli kär utan leva ett stillsamt liv med skrivande och rökande och kanske ha två katter som andades levande sällskap. Det var vad jag tänkte. Det var så det skulle bli. Då kom du farande som en jävla komet och slog sönder mina knän, slet tag i mitt ömma jävla hjärta och skickade alla mina planer åt helvete.

Men det gör ingenting. Ingenting alls. Alla de där planerna var värdelösa i alla fall. Då visste jag ju inte att du fanns. Nu vet jag. Och den vetskapen gör mig lycklig. Faktiskt lycklig. Det är en rätt ovan känsla för mig. Men jag tror jag kan vänja mig vid den.

Innan fanns det ingenting. Efteråt finns allt här. Innan var de svarta djupens tid. Nu är det frisk luft och Ljus, Ljus, Ljus. Du dödade mig lite grann där i ditt vardagsrum. Men det gör ingenting. För det finns goda dödar. Det här var en sådan. Det finns goda dödar som man dör och föds igen av. Till något annat. Till något bättre.

Det som hände var bara kärlek. Något så enkelt och så stort som kärlek. Och det är för jävla svårt att skriva om kärlek. Så jävla svårt att göra det utan att förfalla till klichéer. Men vad fan. Vad gör man när alla klichéerna är sanna? Då skiter man i dem. För sanna klichéer är ändå sanna. Och du är det sannaste jag vet.

När jag håller handflatan över din sängvarma rygg vill jag egentligen inte andas längre. Tiden kunde stanna och jag kunde bara få existera just där med smaken av varm hud i handen. Och tiden stannar faktiskt. Den gör det. Ljuset från oss reser i just den där sekunden. Om vi kunde följa med så skulle vi stanna i den sekunden för evigt. Eller tills vi bestämde oss för att vända. Men vem fan skulle vilja vända?

Vem fan skulle vilja vända?

Älskar dig Tess.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Blir du lönsam lille vän...

Detta är de Senila Dårarnas tid...Inser ni det...? Vi människor har alltid varit dårar...En gång i världen var vi till och med Kärlekens Dårar...Det var en underbar tid...Men den har för länge sedan förpassats till arkiven...Nu är det bara de Senila Dårarna kvar...De hungriga...De som aldrig ser tavlornas motiv, utan bara hur rakt de hänger...

Blir du lönsam...? Har du ställt dig den frågan någon gång...? Hur mycket är du, just du, värd för kapitalet...? Har du någon gång dragit igång spotlighten och satt ljuset på just dessa små obehagliga frågor...? Vet du vad svaret är...?

Inte ett Skit...

Så jävligt är det...Inte ett skit...Det här är vad vi reducerat oss själva och hela världen till...Denna enda fråga...Är Du Lönsam...

Det mänskliga livet är idag ingenting annat än det som ryms i en kostnadskalkyl...Du är ingenting annat...Ditt liv, din själ, dina drömmar, dina visioner är inte ens värd en klapp på axeln...Ety drömmar är aldrig kostnadseffektiva...

Allt det här svider...Eller hur...? Att få sitt jag och hela sin tillvaro reducerad till siffror gör lite ont...Eller hur..? Som om man inte ens var en människa...Utan bara ett skattemedelsgenererande verktyg...

Visst är det oerhört...? Det är kris nu...Några torkade sig i arslet med en hel massa pengar...Och nu är det du och jag som får pröjsa muggpappret...

Det där låter inte särskilt rättvist...Eller hur...? Men rättvist är precis vad det är...För vi har oss själva att skylla...Enbart oss själva...Därför att vi inte gör något...Aldrig någonsin...Nävarna stannar i byxfickorna, hur knutna de än må vara...Vi har gett upp...Tydligen...

När tusen människor förlorar jobbet på grund av en kris som ett mikroskopiskt fåtal är skyldiga till gör vi inget annat än fuktar tummen och vänder blad och förkovrar oss i vilka buketter som eventuellt är aktuella i ett eventuellt prinsessbröllop...Vi är idioter som stillsamt låter oss fösas runt av de Senila Dårarna som vi frivilligt gav makten till för länge sedan av någon obskyr anledning...

Självklart får vi inte tillbaka makten lika lätt som vi gav ifrån oss den...Men vi skulle kunna ta tillbaka den...Vi skulle kunna...Om vi bara slet oss fria och lät tankarna leka på det sätt som tankar ska leka...

Vi skulle kunna ta tillbaka makten...Glöm inte det...

Så skicka en bomb till din makthavare redan idag* bara för att demonstrera hur en tung jävla folknäve skulle kunna sopa rent bland alla dessa döda blomster i samhällets ack så förfallna växthus...


*Naturligtvis ska man inte skicka riktiga bomber...Såna är elaka och destruktiva...Men man kan skicka en elak liten lapp där det står "detta kunde ha varit en bomb" bara för att skaka om maktknarkarnas ombonade höglönetillvaro lite grann...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

That corpse you planted last year in your garden, Has it begun to sprout? Will it bloom this year?

Det enda sättet att överleva är att lämna ord efter sig...Genom dem kan man skrika från andra sidan döden...Man kan lämna något efter sig som är större och starkare än de mest solida byggnader även om de redan stått i tretusen år...Man kan lämna efter sig en tanke...

Tankar är Alltid större än den ack så karga verkligheten...Tankar är upphöjda, trankila och fullkomligt oblygt passionerade...Tankarna älskar världen...Jag antar att de gör det för att de alltid får sväva...

När man lämnar ord och tankar efter sig lever man för evigt...Det vet varenda död författare som någonsin vässat en penna...I vartenda bibliotek, i varenda boklåda, i varenda bokhylla lever de och andas...Och när alla dessa böcker förmultnat och fallit sönder till meningslös konfetti kommer alla tankarna att fortfarande leva och sväva och älska världen som bara tankar kan...

Jag tror det är därför jag envisas med att skriva Kärlek Kärlek Kärlek om och om igen på alla papper jag hittar...För att någon liten del av det som en gång var mig ska sväva i en, i alla fall liten, evighet...Och för att Du ska läsa...

För all denna Kärlek skriver jag bara för Dig...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Tell you now, that the whole town is empty

Platser har en sällsam förmåga att ändra betydelse för en människa...Det som en gång var Hemma förvandlas med skrämmande hastighet till ett Borta, där man inte ens med furiös fantasi kan föreställa sig att man en gång bodde, att man en gång hörde hemma och att det en gång var platsen där man lät rustningen falla...

Städer ändrar betydelse i ens skalle...De är alla så olika men ändå samma...De sover i de där tidiga och ödsliga morgnarna när ingenting rör sig utom bortslängda papper och vinden i vattenpölarna...Alla städer är likadana när gatorna är tomma och alla fönster stirrar blinda ut mot ett ingenting...Alla städer är döda labyrinter när de inte får liv av människor...

Man ger själv det som är ens hem en själ...Utan att man vet om det...När man lämnar en plats blir den tom, steril, öde...

Ibland blir den det medan man fortfarande bor där...Den dör en stillsam död, utan att man märker det...En dag bor man i ett lik...

Städer ändrar betydelse i ens skalle hela tiden...De vävs in i ens liv med en osynlig och omärklig tråd..Och blir till en del av en själv...Fast man kanske inte alltid vill det...Man lämnar kvar bitar av sig själv och tar med sig andra...Som minnen, souvernirer, som värdelösa oädla stenar...

Ibland drömmer man om de platser man en gång kallade Hem...För vissa platser är det mardrömmar...För andra är det sommarbersåminnen...Och för en del platser spikar man upp ett pergament med ordet Purgatorium slarvigt skrivet, androm till varnagel...

Och vissa platser blir ett Hem utan att man vet om det...När man hamnar där floden slutar...Kanske inte lika långt västerut som man tänkt sig...Men kanske tillräckligt långt för att bli fri...?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Let It Bleed

De dagar drömmarna kostar för mycket är HjärtAttacksDagar...
De spränger tillvarons lungor och fyller dem med bräckt och odrickbart vatten...
De dagarna är en blek spegelbild i ett smutsigt fönster...
De är, trots att de är sorgens dagar, omärkta i alla almanackor...
De dagarna är pest i själen och mjältsjuka...

Och om det bara kunde bli tyst här...Så att jag en enda gång kunde höra tillvarons urpuls tryggt ticka fram världens hjärtslag så skulle jag kunna andas...Men det är aldrig tyst här...Tidvattnet drar sig aldrig tillbaka...Det är aldrig tyst här...Och varje tanke kvävs och dränks av hjärtlöst buller...Och alla drömmar flyr, alla blommor dör och en miljon skrik slår mot kraniet varenda vaken sekund...

De dagar drömmarna kostar för mycket är VansinnesDagar...
De marterar och torterar allt ömtåligt och skrämmer det till tystnad...
De dagarna är själens fängelse...
De dagarna är undergångens förspel och insidan av en grav...
De dagarna...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Il Matto

Narren i kortleken har nummer noll…Vilket är passande…Varför skulle narrar bevärdigas med nummer…..? Varför skulle narrar vilja ha nummer….? Varför skulle narrar över huvud taget eftersträva att på något sätt bli kategoriserade…? Och varför i hela helvetet skulle någon vilja kategorisera en narr….?

Narrarna är världens sista riddare…Narrarna är de enda som får bära vita hattar…Narrarna är de enda oskyldiga på denna satans karga jävla jord…För skämtet är den enda religion som aldrig kräver offer…Skämtet är den enda religion som öppnar sina kyrkor för luffare…Skämtet är den enda religion som låter hela världen vara kyrka…

Den enda sanna nattvard som finns är den som intas skrattande…

Och där på gatan står jag ibland och stirrar med fickorna fulla av papperslappar med klottrade ord på…Jag har en mycket liten och prydlig piktur…Det kan man inte tro om en så storvuxen man…Men så är det…Den är rund och mjuk….Inte alls som mitt avskräckande yttre… Man kan tro att det är en fredlig man som skrivit orden…Men så är alls icke fallet….Orden är skrivna av en narr…Med nummer noll…

Allt jag säger är skämt…Jag kan bara vara allvarlig på papper….Jag skiter i om folk skrattar åt eller med eller tillsammans eller mot mig….Bara de skrattar…….

Fin

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com