Sometimes I feel like a motherless child

Vad gör man åt en värld som med all önskvärd tydlighet är på väg rakt åt helvete? Vad gör man åt saker och ting när man sitter i bräcklig farkost mitt i ett stormande hav av girighet, av dumhet, av maktfullkomlighet, av en ständigt växande ren och skär idioti? Vad finns det att ta till när högerretorikerna gastar fram rent trettiotalsmässiga brunfärgade brösttoner? Vad finns det att gömma sig bakom när girigheten och stupiditeten rusar runt och kastar katastroflarm omkring sig? Var tar man vägen när alla är för rädda och uppskrämda för att ens tala med varandra? Vad gör man när uppgivenhetens svältande ansikte är det enda som syns på himlen från en tänkande människas ack så rankiga lilla eka mitt i idiotstormen?

Vad gör man?

Man biter ihop och öser båten. Utan att ge upp även om det hotar att dränka en. Man skriker och tjuter och försöker förbanna stormvinden till tystnad. Man slåss mot de där vansinniga vågorna av idioti. Man öser och skriker och förbannar. Det är vad man har. Man har sin röst, sina armar, sin arma skalle. Det är vad man har. Det är det enda man har.

För vad finns det för alternativ? Att ge upp och låta sig dränkas, sugas in och ätas upp av allt detta? Att låta det här bli en värld där girighet är den enda dygden? Njet. Det alternativet existerar inte. För en död in i detta vore så fruktansvärd att det aldrig någonsin kan vara värt att ge upp. En död in i detta vore en spottloska rakt i ansiktet på själva livet och skapelsen.

Det enda vi har att sätta upp mot allt detta fruktansvärda är oss själva. Det var vi som skapade allt detta, vi som lät det hända, vi som stod tysta, vi som lät oss vaggas in i en fuktig filt av idel lögner. Vi lyssnade och var naiva nog att tro på dem. Att tro på att en expert är en expert utan dold agenda, att en politiker drivs av demokratiskt patos istället för pensionstrygghetshunger, att människoliv aldrig köps och säljs som vilka andra varor som helst.

Vi föll för allt det här och lät den här världen skapas omkring oss. Och vi göder den fortfarande. Det är vår kraft som andas liv i girigheten. Det är vår kraft . Det är vår kraft och vi kan ta tillbaka den. När vi vill. Om vi vill.

Vi kan skrika och slåss istället för att hålla käften. Vi kan ställa oss upp och skrika J'accuse åt allt vi ser som gömmer orättvisa bakom polerade fasader. Vi kan ifrågasätta vem som säger vad och vad denna någon egentligen vill uppnå istället för att tanklöst svälja allt som sätts framför oss för att en annonssäljare skall tjäna sin Judasgeld. Vi kan ställa oss upp med knutna nävar mot förtrycket var det än sticker upp sitt hiskeliga ansikte. Vi kan. Glöm aldrig det.

Makten må verka fjärran och ogreppbar. Men den finns precis här mitt i det bultande hjärtat i bröstet på oss alla. Där bor verklig makt och vacker sanning. Glöm aldrig det.

Glöm aldrig det...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com