Min barndoms Gud var en mycket sträng Gud…Han såg ner på mig med förakt och straff…Jagade mig med skuld och ondska…Han var överallt, han såg varje mikroskopisk tanke som icke följde Den Rätta Och Raka Vägen…Det gjorde mycket ont i mig…
Jag samlade symboler och tecken, såg vakande ögon i molnen och drömde om svåra straff och plågor…I mina drömmar skrek jag efter befrielse från blod och frälsning…
Det var en Ond tid under dyrkandet av den Gode…
Jag vet egentligen inte när han slutade se på mig med de där svarta omänskliga ögonen som flagellerade min pojkrygg…Jag vet inte…Det tog år av sorg och skräck för att inse att Gud och Skuld inte var samma sak…
Men nu…Jag tror på Gud…Men det är ingen straffande, ond och övermäktig Skuld jag ser…Det är en ljus skugga…
Jag tror på symbolerna och ritualerna…Det finns en trygghet att hämta där…Att äta och dricka som en religiös handling…Det finns en trygghet i att följa tiden genom välsignelser och i att bara för en liten stund bli befriad från skuld och rentvättad i gudomlig förlåtelse…
Pater noster, qui es in caelis,
sanctificetur Nomen tuum.
Adveniat regnum tuum.
Fiat voluntas tua,
sicut in caelo et in terra.
Panem nostrum quotidianum da nobis hodie,
et dimitte nobis debita nostra
sicut et nos dimittimus debitoribus nostris.
Et ne nos inducas in tentationem,
sed libera nos a malo.
Är det inte vackert…? Så och på jorden så som I himmelen…Känns det inte tryggt att höra allt det där…? Även om det kanske inte är sant så är det jävligt vackert…Man blir tårögd…För i ett visst mån av dogmatik kan man faktiskt vila…Om inte annat i illusionen om att det skulle finnas ett Evigt, ett Oföränderligt, ett Alltid, ett Alfa och ett Omega…? Att innan början så fanns det en evighet…Och efter slutet finns det en evighet…Det där emellan är livet…
Det där tröstar mig de dagar då döden grinar mig i ansiktet…För vi ska dö…Vi alla…Upphöra, försvinna, upplösas…Det är det enda sanna vi vet, även om vi spenderar den mesta tiden med att inte låtsas om det…Vi ska dö…Så enkelt och så svårt…Vi ska dö…Men delat med den övertygelsen finns faktiskt en annan övertygelse…Den om att vi inte kommer att behöva tillbringa evigheten ensamma…Och att det faktiskt finns större ting i världen än de vi inbillar oss att vi förstår…
sed libera nos a malo.
Amen
0 kommentarer:
Skicka en kommentar