Ska vi kväva varandra med hot igen…?
När de nya demonerna inte skrämmer folket tar man fram de gamla…
Vi måste tydligen hata för att överleva…
Ändå vet vi att varje människa är mittpunkten i sitt eget universum…För rakt in i den punkt där ögonen möter själen slungas alltet och tiden...Och ur varje människa strömmar varenda galax som någonsin levt eller dött i evighetens rymd…Ingen av oss är ersättlig…Varenda en av oss har en skalle full med blommor och minnen…
Ändå lever vi bara vidare i en värld av axelryckningar…
Medan vi betraktar ett ensamt blad som faller eller tänker på en solig sommar eller drömmer står en miljon svarta raketer och väntar fyllda med det mest absoluta av vansinne…Och makten över dessa raketer är icke vår…
Vem inbillade oss att vi måste hata så mycket…? Vi föder och göder vår egen undergång utan att ens stanna upp och reflektera eller protestera…Hur kunde det gå så…? Vi lever i den mest upplysta av tider…Ändå behåller vi de vapen som en dag skall förgöra oss…Kan den ekvationen någonsin stämma…?
Vi vet och kan bygga ett Utopia…Men det vi gör föder bara bitterhet och hat…Jag förstår inte varför det blev så…Jag vet inte vad som bör göras…Jag vet inte…
Det enda jag vet är att jag hoppas…Hoppas och försöker, om inte älska min nästa, så åtminstone respektera min nästas rätt att leva och vara en fri människa…
Det kanske är för sent redan…Vi kanske startade maskinen som förgör oss den dag vi reste oss upp och började gå på bakbenen…Kanske…Men det behöver inte vara så…Ett öde är aldrig hugget i sten…Jag vet att det skulle kunna vara annorlunda…Jag vet…
Det kommer inte att rädda någon av oss, varken dig eller mig…Men just nu räcker det kanske…Att jag vet…Och du vet…Så vi kan hoppas…
Hoppas…
0 kommentarer:
Skicka en kommentar