Alla människor är trasiga…Vinden drar ut en enda ensam dammvirvel vid trottoarkanten…Det är juli i Sverige…Långsamt andas en buss ut diselpustar…Över himlen fransar sig ett litet mörkt moln…Motorvägen ekar mellan husfasaderna…Sommargrönskan svämmar över och slokar med dammiga bladådror…
Alla människor är trasiga och vandrar framåt i tiden med kuslig regelbundenhet…
Vinden är ett overkligt väsen…Och för mig är det aldrig idag…Bara igår eller imorgon…Aldrig idag…
Slaveriet är ofrånkomligt…Sorgen är stor och grå…
Alla människor är trasiga och andas i takt med stegen som ekar mot den torra asfalten…Det luktar alltid död av juli i Sverige…Död och vapenvila…Elementen är inspärrade…Allt som finns är en dyster värme eller ett jolmigt regn…Ingenting däremellan…
Alla människor är trasiga och vackra och stirrar upp mot himlarna där det inte finns någon frälsning utan bara en likgiltig evighetsrymd som är alltför storslagen för att ha tid att frälsa…
Mörkret är alltid borta i juli…Men ljuset gör världen till en scen…Jag inbillar mig att publiken har röda och lysande ögon…
Alla människor är trasiga...De letar sig fram i gatulabyrinterna och skriver sina egna gåtor…Vi är alla mycket vackra…
0 kommentarer:
Skicka en kommentar