Vid horisonten skådades ändå ett visst ljus...

  Jag är inte den som brukar skryta...Men jag fick sånt jävla bra betyg på den här grejen på min kreativt skrivande-kurs att jag känner att världen bör få del av detta...God förnöjelse...

Caféet var långsamt på väg in i den sorglösa eftermiddagslunken efter lunchrusningen. De små borden med blå dukar var glest besatta. Kanske en tredjedel var upptagna. Möjligen mindre. Ur de små högtalarna i taket flöt obestämbar musik av den sort som bara är en vagt melodiös gröt av försiktiga toner. Jag tänkte inte alls på det. Det jag egentligen tänkte på var en öl. En stor kall frostig underbar öl. En sprittande dansande fantastisk öl som skulle få mig på nivå, justera tillvaron och låta den där eggen av bakfylleångest dra åt helvete. Men det märktes inte på mig. Mitt ansikte var sorterat i något som jag hoppades var idelt välvilligt medlidande. Det var ju ändå min exfru som satt framför mig vid bordet och behövde någon att utgjuta sin klagan över. Min lilla terapihamster kallade hon mig. Visst är det fantastiskt? Terapihamster. Jesus.

   - Du vet att jag har varit till doktorn med min konstiga mage, va? Hon rörde febrilt i kaffekoppen. Skeden klirrade som en mycket irriterad klocka.

   - Du vet vad de sa? De sa att det var psykologiskt. Att de inte hittade något fel. De tror att det är stress. Men jag är inte stressad. Tycker du att jag är stressad? Verkar jag stressad? 

   - Nja, sa jag. Du verkar väl kanske inte helt avslappnad. Lite spänd sådär.

Det var milt sagt en lögn. Människan var uppskruvad som en överspänd fiolsträng i en dynamitlåda. Men eftersom jag kände henne ganska väl visste jag vad som kunde och inte kunde sägas. Jag orkade inte med en längre terapisession idag. Jag orkade egentligen inte med någonting annat än en öl. En stor kall öl. Men det var också en sån sak som inte kunde sägas. 

   - Har du hört något från Björn och Agneta? Jag ville egentligen inte veta. Jag ville bara byta ämne. Hon började få någonting mörkt och hysteriskt i blicken. En åder dunkade taktfast och fullt synligt på hennes magra hals. 

   - Försök inte byta ämne! Försök för fan inte byta ämne! Det här är viktigt. Tror du inte jag fattar mer än de där förbannade doktorerna? Tror du inte jag vet vad det är för fel på min mage? Hon var farligt nära skrikvolym nu. Några av de kvarvarande gästerna höjde ögonbryn åt vårt håll. 

   - Men Barbro, lugna ner dig lite. Andas och ta det lite lugnt. Du...

   - Ta det lugnt?! Ta det lugnt säger du! Hur ska jag kunna ta det lugnt när jag har en stor fisk i magen som läkarna vägrar berätta om!

Jag kände hur hakan föll mot bröstet. Den föll faktiskt rakt ner utan att jag kunde göra något åt det. Jag har alltid trott att det där bara var något man sa, att man tappade hakan. Men si och förundras, gott folk. Det är en fysikalisk sanning, sann och viss. 

   - Men Barbro, du, det går ju inte. Vad är det du säger? En fisk? Du kan inte mena...

   - Klart jag kan mena! Jag har en fisk i magen. Det är därför jag är så smal. Den äter ju upp allt jag äter! Jag känner den om nätterna när den snurrar runt därinne. Doktorerna ville inte tro på mig. De ville lägga in mig. Men där sa jag stopp. För det såg jag på dem var de tänkte lägga in mig. Det var inte för att operera och ta bort fisken. De tänkte låsa in mig på dåravdelningen! Det sista ordet skrek hon. Jag stirrade på henne. Kvinnan jag varit gift med i tolv år innan hon tröttnat på mig. Kvinnan som ändå kallade mig sin terapihamster. Kvinnan som nu stirrade på mig med stora åskande ögon och sammanbitna käkar. Jag stirrade tillbaka. Mina ögon åskade inte. Antagligen påminde de starkt om ögonen på en rädd hamster. Törsten brände i halsen. Den där längtan efter en öl hade växt till ett behov. Den del av min hjärna som hyser den där alkoholälskande rumlaren var i uppror, torka rådde, brinnande nerver måste släckas med idel skummande maltdryck. Jag stirrade på henne. Hon stirrade tillbaka. Det såg ut som om hon ville döda mig.

    - Men för fan, Barbro, sa jag. En fisk? Du hör ju själv hur det lå...

    - Inte ett ord till från dig. Hon höll upp en smal välmanikyrerad hand som en stoppskylt. Inte. Ett. Ord. Hon reste sig snabbt. Stolen tippade bakåt, verkade vilja ramla, men lät till slut ändå bli. Barbro stirrade på mig. Hennes blick var som glödande taggtråd. Jag fann det för gott att hålla käften. Ibland förvånar jag mig själv. Hon lämnade caféet med en högdragen smidighet som jag en gång funnit vacker. Jag satt kvar en stund. Tänkte på fisken i hennes mage. Tänkte på psykdoktorer, piller och sprutor. Tänkte på Barbro. Tänkte att det ändå var skit samma. Hemma låg det sexton stycken öl i kylen. Vid det här laget skulle de vara nordpolskallt underbart sprittande frostiga. Jag reste mig och gick. Sexton stycken. Det skulle kanske räcka en dag som denna. Kanske. 

Don’t the moon look good, mama...

Månen dansar lätt över husen. Klar och skarp. Speglar sig i viken utanför fönstret.
I månskenet bli vattenytan mjölkvit. Som en stillsam dimbank.
Det råder augusti och sommaren vänder sig för att gå.

Det är ett annat ljus nu, en annan himmel. Augustis nätter har en dröm om frost i sig.

Jag vässar min penna och stämmer min gitarr. Månen vilar hög och märklig över hustaken.

Nätterna är mörkare och sommaren reser sig för att gå. Evighetens stora urverk låter ännu en kugge röra sig i maskineriet.

Jag är fortfarande en främling här, i denna stad, där det finns prång och gränder jag aldrig sett. Gatorna vindlar sig alltid någon annanstans och mina fötter får aldrig riktigt fäste.

Och månen vandrar, förstulet, över himlen. Låter blänket i viken slockna. Nu är där bara svart vatten. Sommaren reser sig för att gå och hösten vaknar bakom horisonten. Jag har vässat min penna och stämt min gitarr. De är de enda vapen jag har. Men jag tror att de räcker.

Jag hoppas de räcker...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Hej Konsument

Liten katekes, betitlad "Hej konsument" rörande den så kallade “Arbetslinjen” och dess verkan såsom "incitament" att föra en trygghetsnarkomaniserad befolkning in i det heliga kapitalalstrande, allting överskuggande arbetet.

Hej konsument.

Är du moloken, konsument?

Är du inte lycklig och produktiv, konsument?

Känner du en klump i magen, konsument?

Oroar du dig, konsument?

Tänker du ibland

att här finns ingen trygghet kvar?

Tänker du så konsument?

Då saknar du incitament.

Är du rent av arbetslös, konsument?

Är dina A-kassedagar snart slut, konsument?

Har du inte råd att laga dina tänder, konsument?

Förstå då, konsument, att detta är ditt incitament.

För att du icke skall falla, konsument,

har vi tagit bort skyddsnätet.

För rädsla, konsument, är ditt största

incitament.

Är du inte lönsam, konsument?

Det måste du bli. Det är ditt incitament.

Du måste förstå, konsument, att ingenting i världen

är gratis. Du måste förstå, konsument,

att en välnärd välfärd inte är en trygghet.

Du måste förstå, konsument, att trygghet skrämmer ingen.

Du måste förstå, att utan en piska

arbetar ingen och arbete, konsument, är heligt. 

Du måste förstå, konsument,

att det du tror är otrygghet i själva verket är

ditt incitament.

Arbete är alltid lycka, konsumet.

Arbete är din fostran, konsument.

Arbete är det som föder

och göder, konsument.

Arbete är pengar

och pengar är bra, konsument.

Lär detta konsument.

Pengar är bra 

och har du inga, konsument,

så kommer de strax.

Vi kallar det nedsippring, konsument.

Ety den som har, konsument, skall konsumera

och genom detta konsomera det förbund

som låter pengen sippra till din ficka.

Detta är evangelium, konsument.

Detta är elementa, konsument.

Du skall vara produktiv, konsument.

För utan produktion ingen vinst.

Är det förstått, konsument?

Lediga händer

är djävulens verkstad, konsument.

Att den som icke arbetar heller icke skola äta

har vi vetat sedan Luthers tid.

Att du inte har råd, konsument, är ett incitament.

Att du är sjuk, gammal, outbildad eller ung är ditt incitament.

Exekutiva auktioner är ditt incitament.

Hungriga vargar jagar bäst, konsument.

Mätta, gödda vargar jagar inte alls.

De är mätta och har tid att tänka.

De saknar incitament.

Mätta vargar ifrågasätter.

Vi har inte tid för frågor, konsument.

Vi vill ha resultat och kapital, konsument.

Vi vill ha skarpa, arbetande muskler

som gör som tillsagt och icke frågar.

Är det förstått, konsument?

Utan incitament stannar

vinsthjulet. Utan incitament

blir du mätt, nöjd, däst och improduktiv.

Vi kan inte ha det så, konsument.

Vi kan inte ha det så.

Tänk på vinsten, konsument.

Tänk på vinsten.

Du måste vara konsument, konsument.

Du måste arbeta, konsumera och konkurrera, konsument.

Du måste vara lönsam, konsument.

Hungriga vargar jagar bäst, konsument.

Hunger är ett bra incitament, konsument.

Den hemlöse är ett incitament.

Du, konsument, ska vara glad att du har ett hem.

Du, konsument, ska vara tacksam för ditt arbete.

Du, konsument, skall aldrig glömma

att den som icke arbetar

skola heller icke äta.

Den otrygghet du påstår finnas, konsument,

finns inte. Otrygghet är din trygghet.

Otrygghet är ett incitament.

För den som icke arbetar

skola heller icke äta.

Är vi överens konsument?

En välfärd skapar lata människor, konsument.

Du förstår inte det där. Lita på oss! Se det som

det incitament det är.

Se det som det verkligen är.

Se det som så, att den som arbetar i sitt anletes svett, konsument,

han skola äta sig mätt.

Hej konsument.

Det är ur produktivitet

det goda föds.

Du skall slita för ditt dagliga bröd, konsument.

Det finns inga genvägar.

Du måste vara lönsam, konsument,

du måste vara produktiv.

Arbete finnes, konsument.

Och finnes inget arbete, konsument,

så är det ditt incitament.

Finnes inget bröd, konsument, så är det

ditt incitament.

Och tar vi bort ditt arbete, konsument,

så är det ditt incitament.

Du måste vara lönsam, konsument.

Du måste göra din plikt, konsument.

Arbete finnes, konsument.

Du får bara inte ha för höga krav.

Trygghet, heltid, anställningsskydd

är bara ord, konsument.

De tynger dig, får din kropp att slappna.

För du, konsument, vet att det otrygga är

ditt största incitament.

Hej konsument.

Vi har inga klasser här.

Det har vi haft, men de tog vi bort.

Att du tror dig vara underklass, att du tror dig vara

en sparkad hund utan trygghet är bara ett incitament.

Det ska löna sig att arbeta, konsument.

Att icke arbeta, konsument, skall straffas.

Du förstår, konsument, att straffet

är ett incitament.

Minns detta när kassan är skral

och du inte får heltid eller understödet tar slut:

Detta är ditt incitament.

Det ska löna sig att arbeta.

Och lönar det sig ej, konsument,

så gör du fel. Fel yrke, fel läggning

fel ursprung, fel släkt.

Du gör fel, konsument.

Men frukta ej!

Se detta som ett stort och vackert incitament.

Arbete finnes, konsument.

Det är längst ner på stegen, konsument.

Det är smutsigt och otryggt och dåligt betalt.

Men, konsument, det är ditt incitament.

Att dina tänder ramlar ut

är ditt incitament.

Att dina kläder är trasiga

är ditt incitament.

Ryck upp dig konsument!

Du skall icke förslappas under

trygghetens ok.

Gack upp och stån, konsument!

Längst ner på stegen

är bättre än ingen plats alls, nicht wahr?

Hej konsument.

Tycker du att ett samhälle

där alla är rädda inte är

rätt samhälle?

Då har du fel, konsument,

ety rädslan är ett incitament.

Rädslan är ditt största incitament,

konsument.

Rädslan, konsument, är det

som ska piska slöheten ur kroppen.

Rädslan, konsument, är din räddning

och frälsning.

Rädslan, konsument, är det

som håller dig i schack.

Rädslan, konsument, är det

som håller dig alert.

Glöm aldrig bort, konsument,

att den som arbetar i sitt anletes svett

han skola leva i evärdeliga tider.

Detta är vårt löfte, konsument.

Och om du tror att vi ljuger,

se detta som ett incitament!

Vi har rationaliserat, konsument.

Vår morot är en piska.

Och din rädsla må tära och skära, konsument,

den må hålla dig vaken om natten, konsument.

Men glöm aldrig, O konsument,

att rädslan är ditt incitament.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

I believe in you when winter turn to summer...

Det har varit en lång grå vinter. En sån vinter som kuvar en stackars ömtålig själ in i jackluvans självömkande kuvös. En sån vinter som sviker och bara är en enda lång novembereftermiddag. En elak vinter. Våren som kom efter måste ha varit en ondsint och bitter kusin till den där lömska vintern. Den kastade en smula sol på våra bleka fruktansvärda ansikten och högg oss i ryggen med ispikar.

Men idag drevs de där två arga jävlarna ut. Sommaren kom äntligen myndigt klivande över nejden. Med ett flin och ett skratt som lät som måsar släppte den ut oss ur det där gråa jävla fängelset vi suttit i sen oktoberlöven föll. Och huvuden lyftes och bar hud fick dricka sig otörstig på ljus. Det var underbart.

Jag skriver. Mest om död och elände just nu. Om människor som har ont, om människor som tror sig vara utan val, om människor som stirrar ner i handflatorna och inte vågar se världen. Det gör jävligt ont att skriva sånt där. Jävligt ont. Men det blir vackert. Det finns en skönhet i de där raderna de där människorna lämnar efter sig. Det är inte dödens skönhet. Jag tror inte det finns nån skönhet i döden. Det är snarare en minnets skönhet. De här små, lapparna, breven, dikterna, vad det nu är jag skriver, är som viskningar från minnen. Det är en mycket märklig känsla att bli berörd av nåt slags människoöde som bara existerar i rader jag själv skrivit. Men samtidigt magiskt. Och lärorikt inbillar jag mig. Och tungt. Mycket tungt. På ett sätt är jag glad att du är i Afrika, Tess. Ibland är jag inte riktigt en trevlig människa när jag pysslar med just det här lilla projektet. Men förhoppningsvis är det klart innan du kommer hem.

Jag har varit själv i, vad är det nu? Knappt en månad. Det är en märklig känsla. En på sitt sätt overklig känsla. För mitt liv är så fundamentalt rotat i tvåsamheten att jag har svårt att minnas något annat. På ett sätt känns det att du är på en helt annan jävla kontinent, den tanken river och sliter i mig då och då. Men på ett annat sätt känns det som om du bara är i rummet bredvid, som om du är helt nära. Strängt taget är du jävligt nära. På nåt sätt finns du i mig hela tiden. Det är en högst angenäm känsla.

Vartenda fönster här är vidöppet. En ljummen vind springer runt och fnittrar härinne. Jag tror katterna leker med den på balkongen. Jag sitter här och lyssnar på Bachs cellosvit nummer ett såsom Yo Yo Ma vill ha den. Och medan solen försiktigt smyger iväg bakom hustaken tänker jag på att jag är lycklig...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Love you more than madness, more than waves upon the sea...

Hej älskling. Här får du en liten namnsdagsdikt av mig. Du har fortfarande namnsdag i fem minuter till. Borde ha gjort det här tidigare, men du vet hur det är. Så grattis på namnsdagen min underbara älskade...

Therese

En gång
talade jag endast
med mörker i strupen.

Det var korparnas tid,
snarornas tid,
den böjda nackens tid.

Om nätterna sprang jag,
lät mina bara fötter
slås i blod
mot stenar och asfalt.

Men mina ögon
var torra,
mina ögon
var alltid torra.

En gång
lät jag en näve sand
rinna mellan
mina handflator.

I dammet
skrev jag ned
allt värdefullt
jag hade
och lät det sköljas bort
av regnet.

Jag minns
två av orden.
Frihet och Kärlek.

Jag minns
hur jag lät
dem försvinna
utan sorg.

Mina ögon
var torra,
mina ögon
var alltid torra
och strupen fylld
av evigt mörker.

Jag var martyren,
den förlorade,
som stirrar stint
rakt ned i borden.

Jag minns detta, dessa dagar av Post Scriptum,
hur de byggde sin grift över mig.
Jag minns detta och ler.
För sen den dag
då din varma blick letade sig in
har jag lärt mig
att regnet aldrig stjäl,
att regnet ger tillbaka.
Att regnet alltid ger tillbaka.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Turn off your mind, relax and float down stream...

Den första musik jag har ett medvetet minne av att höra är The Beatles Revolver. Det där inledande "One, two, three, four, one, two..." som snabbt går över i Taxman är nästan inbrända i den del av skallen som pysslar med uråldriga minnen. Tillsammans med känslan av ett par alldeles för stora Philipshörlurar på skallen så är den där skivan ett sånt där varmt minne från min barndom. Tror jag. Eller är det den vuxne mannen som tror att han minns? Spelar det för övrigt någon roll?

Jag minns att jag alltid häpnade över stråkarna i Eleanor Rigby och förundrades över Yellow Submarine. Det där sticket med en massa hamnljud och båtvisslor fick mig alltid att fnittra.

Jag minns att jag kunde stirra på det där fascinerade Voorman-designade omslaget hela tiden medan skivan snurrade. Från Tax Man till Tomorrow never knows satt jag med ögonen stint fixerade på det där fantastiska omslaget. Jag fick inte vända skivan själv. Det var en delikat manöver som endast fick utföras av en vuxen. Vilket alldeles säkert var helt rätt tänkt. Den automatiserade pick-upen på vår vita Philips var ett tekniskt underverk som inte riktigt var designat för barnfingrar.

Hur gammal kan jag ha varit? Tre, kanske fyra? Jag minns att vi hade svarta läderfåtöljer med kromben. 1976 kanske? Jag var runt fyra år och lyssnade på den där musiken. Jag hade ingen aning om vilka Beatles var eller vad de sjöng om. Jag hade ingen aning om den tekniska studiobriljans som uppvisades på skivan, med baklängesgitarrer, ekon, effekter och en massa andra studiotricks. Jag hade ingen aning om vad orden betydde. Jag hade ingen aning om att det där sista spåret, det där med med de tunga, bultande trummorna, den där låten som alltid fick min lilla pojkkropp att alltid gunga långsamt i takt med musiken, var ett av den psykedeliska rockens portalverk. Jag hade ingen aning.

Vad jag visste var att jag gillade det. Vad jag visste var att den där musiken kittlade min ryggrad och lät vibrationer av välbehag passera genom min andäktigt lyssnande lekamen. Vad jag visste var att det fanns magi på den där svarta kakan som låg inuti det där underbara omslaget.

Ibland räcker det så. Inga ingående analyser behövs, ingen expertpanel behöver tillkallas, ingen forskargrupp tillsättas som utrönar vilka influenser som skapade vilka ljud och vilka ord som betyder vad. Ibland räcker det med ett barns oskyldiga öron som släpper in ljuden utan ett uns av erfarenhet och bara låter dem husera där i huvudet och sprida allt det där vackra som alltid kommer att finnas i verkligt bra musik. Ibland räcker det.

Den där skivan har hängt med sen dess. Hela tiden faktiskt. Mitt förhållande till den har kanske akademiserats en aning, vilket har tillfört helt andra dimensioner än de som uppskattades då. Vilket alls icke är oävet, eftersom skivan är ett rent och glimrande stycke tvättäkta rockhistoria.

Den står i skivsamlingen i alla möjliga upplagor. Nu för tiden är det mest CDn som spelas. Men den mest älskade är ändå vinylen. Just den där vinylen som jag höll i mina små pojknävar. Den finns kvar. Nävarna med. De är större och grövre och en aning mer slitna än de var där i Uppsala för snart fyrtio är sedan. Jag sitter inte längre i en av de där krombenta skinnfåtöljerna, utan i en stor, bekväm, modern Ikeasoffa.

Jag är ganska långt ifrån den där pojken som inte ens behövde använda alla fingrarna på ena handen för att visa hur gammal han var. Men när hörlurarna åker på och McCartney räknar in med guttural långsamhet så jublar ändå den där pojken nånstans djupt inne i den vuxna kroppen.

För ibland är det så. Man behöver inte förstå för att inse skönheten. Ibland räcker det med att bara känna den.

Ibland räcker det att bara känna den...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Truth is an arrow and the gate is narrow that it passes through...

Dagens dikt...: "Fågelsång" egenhändigt komponerad och transkriberad av mig.

Märkte du
när världen gick under,
hur den revs itu,
mitt i ett andetag?

Märkte du
hur huden blev
kall, len, tyst?

Märkte du?

Minns du
hur vi tydde tecknen?

Stjärnorna slocknade
en efter en.

Himlen var svart
igår och idag.

Vi höll varandras händer
när den sista fågeln sjöng.

Det var för över en timme sedan
men du sade
att du såg dem
tysta och storögda
mellan trädgrenarna.

Vi höll varandras händer,
jag låtsades
att jag såg
dina fåglar.

Märkte du
när världen gick under?

Du viskade något
i mitt öra
strax innan det hände.

Jag hörde inte.

Du viskade något.

När slutet kom
kände jag
varenda linje
i din hand.

Det är över nu.

Allt är över nu.

Men du och jag
skall se
varandras ansikten
i den här sekunden
genom hela evigheten.

Det är drömmen
och det som
skall vara världen
efter tystnaden.

Det och inget annat.

Om det räcker
vet jag inte.

Men jag
kan ingenting göra.

Ingenting.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com