Skrik

Turn off your mind, relax and float down stream...

2012-02-01T23:09:00.008+01:00

Den första musik jag har ett medvetet minne av att höra är The Beatles Revolver. Det där inledande "One, two, three, four, one, two..." som snabbt går över i Taxman är nästan inbrända i den del av skallen som pysslar med uråldriga minnen. Tillsammans med känslan av ett par alldeles för stora Philipshörlurar på skallen så är den där skivan ett sånt där varmt minne från min barndom. Tror jag. Eller är det den vuxne mannen som tror att han minns? Spelar det för övrigt någon roll?

Jag minns att jag alltid häpnade över stråkarna i Eleanor Rigby och förundrades över Yellow Submarine. Det där sticket med en massa hamnljud och båtvisslor fick mig alltid att fnittra.

Jag minns att jag kunde stirra på det där fascinerade Voorman-designade omslaget hela tiden medan skivan snurrade. Från Tax Man till Tomorrow never knows satt jag med ögonen stint fixerade på det där fantastiska omslaget. Jag fick inte vända skivan själv. Det var en delikat manöver som endast fick utföras av en vuxen. Vilket alldeles säkert var helt rätt tänkt. Den automatiserade pick-upen på vår vita Philips var ett tekniskt underverk som inte riktigt var designat för barnfingrar.

Hur gammal kan jag ha varit? Tre, kanske fyra? Jag minns att vi hade svarta läderfåtöljer med kromben. 1976 kanske? Jag var runt fyra år och lyssnade på den där musiken. Jag hade ingen aning om vilka Beatles var eller vad de sjöng om. Jag hade ingen aning om den tekniska studiobriljans som uppvisades på skivan, med baklängesgitarrer, ekon, effekter och en massa andra studiotricks. Jag hade ingen aning om vad orden betydde. Jag hade ingen aning om att det där sista spåret, det där med med de tunga, bultande trummorna, den där låten som alltid fick min lilla pojkkropp att alltid gunga långsamt i takt med musiken, var ett av den psykedeliska rockens portalverk. Jag hade ingen aning.

Vad jag visste var att jag gillade det. Vad jag visste var att den där musiken kittlade min ryggrad och lät vibrationer av välbehag passera genom min andäktigt lyssnande lekamen. Vad jag visste var att det fanns magi på den där svarta kakan som låg inuti det där underbara omslaget.

Ibland räcker det så. Inga ingående analyser behövs, ingen expertpanel behöver tillkallas, ingen forskargrupp tillsättas som utrönar vilka influenser som skapade vilka ljud och vilka ord som betyder vad. Ibland räcker det med ett barns oskyldiga öron som släpper in ljuden utan ett uns av erfarenhet och bara låter dem husera där i huvudet och sprida allt det där vackra som alltid kommer att finnas i verkligt bra musik. Ibland räcker det.

Den där skivan har hängt med sen dess. Hela tiden faktiskt. Mitt förhållande till den har kanske akademiserats en aning, vilket har tillfört helt andra dimensioner än de som uppskattades då. Vilket alls icke är oävet, eftersom skivan är ett rent och glimrande stycke tvättäkta rockhistoria.

Den står i skivsamlingen i alla möjliga upplagor. Nu för tiden är det mest CDn som spelas. Men den mest älskade är ändå vinylen. Just den där vinylen som jag höll i mina små pojknävar. Den finns kvar. Nävarna med. De är större och grövre och en aning mer slitna än de var där i Uppsala för snart fyrtio är sedan. Jag sitter inte längre i en av de där krombenta skinnfåtöljerna, utan i en stor, bekväm, modern Ikeasoffa.

Jag är ganska långt ifrån den där pojken som inte ens behövde använda alla fingrarna på ena handen för att visa hur gammal han var. Men när hörlurarna åker på och McCartney räknar in med guttural långsamhet så jublar ändå den där pojken nånstans djupt inne i den vuxna kroppen.

För ibland är det så. Man behöver inte förstå för att inse skönheten. Ibland räcker det med att bara känna den.

Ibland räcker det att bara känna den...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Truth is an arrow and the gate is narrow that it passes through...

2011-11-02T21:37:00.002+01:00

Dagens dikt...: "Fågelsång" egenhändigt komponerad och transkriberad av mig.

Märkte du
när världen gick under,
hur den revs itu,
mitt i ett andetag?

Märkte du
hur huden blev
kall, len, tyst?

Märkte du?

Minns du
hur vi tydde tecknen?

Stjärnorna slocknade
en efter en.

Himlen var svart
igår och idag.

Vi höll varandras händer
när den sista fågeln sjöng.

Det var för över en timme sedan
men du sade
att du såg dem
tysta och storögda
mellan trädgrenarna.

Vi höll varandras händer,
jag låtsades
att jag såg
dina fåglar.

Märkte du
när världen gick under?

Du viskade något
i mitt öra
strax innan det hände.

Jag hörde inte.

Du viskade något.

När slutet kom
kände jag
varenda linje
i din hand.

Det är över nu.

Allt är över nu.

Men du och jag
skall se
varandras ansikten
i den här sekunden
genom hela evigheten.

Det är drömmen
och det som
skall vara världen
efter tystnaden.

Det och inget annat.

Om det räcker
vet jag inte.

Men jag
kan ingenting göra.

Ingenting.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

The falling leaves drift by my window...

2011-10-03T22:57:00.002+02:00

Slaktmånad. Det gamla namnet på oktober är slaktmånad. Det är ett mycket vackert namn.

Jag har alltid vaknat på hösten. Ruskats ur sommarens dävna dåsighet. Det är som om mörkret får mig att se när jag slipper kisa mot solen. Jag andas lättare, lyfter blicken från asfaltsdammet och låter frisk luft strömma över ansiktet.

Jag tycker om det där namnet. Slaktmånad. Det är som en uppmaning i det. Skär bort det där döda köttet från dig. Slit gårdagen från kroppen och släng den åt helvete. Låt det där döda förflutna ruttna och res dig upp mot den där oändliga himlen. Res dig upp som en fri människa.

Stjärnorna kommer tillbaka i oktober. De tar tillbaka himlen om nätterna. Andromeda stiger långsamt med sin disiga gloria. Jupiter marscherar röd och stor i söder och Orion ska snart stiga över horisonten. Hela natthimlen kastar ljus över oss. Ett hemligt ljus som vi aldrig ser på sommaren.

Hösten är så vacker. Som en mässa i världens största katedral. Bladen är altarljus. Och i den där första kalla vinden hörs en kyrkoorgel. Toccata och fuga i oktober. Det är en helig månad.

Det är tid för död, tid för vila, tid för stillhet. Tid att se hur tillvarons slut hålögt stirrar tillbaka från spegeln. Tid att tänka på sorgband, radband och doften av multnande jord. Tid att stanna, räkna, gissa hur många timmar, dagar, år man har. Tid för död.

Men den död som kommer om hösten är en tillfällig gäst. Det vet vi. En vår ligger redan strax bakom horisonten och väntar på att födas, på att sprida nytt liv över världen igen. Vi vet att allt kommer tillbaka. Livet försvinner aldrig i höstens död. Allt kommer tillbaka. Ur mörkret kommer ljuset att bryta fram igen och vara lika nytt för dig som den dag du föddes. Det vet vi. Det är en mycket vacker vetskap. Det är vetskap som ger en människa hopp.

Oktober kommer stor och röd. Med sig bär hon det där mörkret som är så nödvändigt. Det där mörkret som får oss att tända ljus, det där mörkret som låter oss veta vad ljuset är.

Jag tar på mig höstmörkret som en bekväm gammal rock och bär det som ett hemtrevligt minne. Går ut under de där katedralshimlarna, låter blicken irra över trädens siluetter, över Sirius, över det svarta vattnet i älven. Flanerar, promenerar, plockar upp en kastanj som jag låter försvinna ner i fickan och smeker den mörka sidenytan som ett hemligt minne medan jag går.

Jag andas och tänker på det jag aldrig får glömma, aldrig någonsin glömma; att spåren av jord i mina händers linjer inte kommer från det jag begravt, aldrig från det jag begravt. Utan från det jag planterat.

Bara från det jag planterat.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

I’m singin’ love’s praises with sugar-coated rhyme...

2011-06-14T19:55:00.002+02:00

Ibland vill man bara sjunga lite...Varsågod älskling...Det är inte riktigt världsklass kanske...Men den kommer från hjärtat...Och den är din, bara din...:*

Song for Tess by Alex Sather

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Is it rolling Bob...?

2011-05-24T21:29:00.000+02:00

Eftersom his Bobness firar sjuttio år idag så känner jag att jag måste skriva någonting. Ett "Bob Dylan och vad han betyder för mig med 800 ord" ungefär.

Fösta gången jag hörde Dylan var jag fjorton. Plattan var Infidels och platsen var Tunboskolans musiksal. På gammal hederlig vinyl sprakade det sådär magiskt hemtrevligt innan trummorna började och Jokerman rullade igång. Sen kom rösten. Den där rösten: "Standing on the water, casting your bread, while the eyes of the idol with the iron head are glowing ..."

Då visste jag ingenting om vad det där betydde, att det handlade om att göra sig fri från synd, men det spelade ingen roll. Vad jag visste så fort jag hörde det där var att det betydde Något. Det var den viktigaste läxan. Att musiken kunde betyda något, att ord kunde ha större mening och berätta mer än bara historier. Det där öppnade en massa dörrar i skallen på mig. Saker som jag inte ens hade anat uppenbarade sig sig där och då. Jag insåg att den fanns poesi i världen.

Jag minns att jag fick låna hem den där skivan och att ett mycket intensivt lyssnande tog vid. Den snurrade om och om igen på min gamla vita Philipsspelare.

Sen fortsatte det bara. Nästa platta jag lyssnade på var The Times they are a-changing. Det var så allvarligt allt som sades på den skivan. Allt var allvar. Från det strama svart-vita omslaget till det blodiga allvaret i i sångerna. North Country Blues, The lonesome death of Hattie Carroll. Och så titelspåret. Det var viktiga ord som berättade saker för en absolut oskyldig ung man. Jag började läsa. Tog reda på en massa om sextiotalets USA, om segregationen, om depressionen, om Woody Guthrie.

Sen brakade det loss på allvar. Då lade jag Bringing it all back Home och Highway 61 Revisited på skivtallriken. Och jävlar. Där fanns inte bara det där allvaret och den där ärligheten som ligger i nästan allt Dylan gör. Där kom även visionerna dammande över prärien som en helt vansinnig flock bisonoxar. Mr Tambourine Man och Gates of Eden fullkomligt sprängde den där stackars pojkskallen i bitar. Det fanns Ord! Ord som var viktiga, ord som var stora, ord som sade mer än de betydde. Det fanns visioner och drömmar! Och dessutom fanns Like a Rolling Stone där. Låten med universums absolut mest fantastiska intro.

Jag började, mycket tafatt, fumla runt i Dylans fotspår. Så mycket det nu gick när man var en näpen liten gosse fastspikad i en liten bruksort i mellansverige. Men jag försökte i alla fall. Jag läste allt jag kom över om och med Bob, satt hemma på pojkrummet med gitarren och ylade och hamrade fram låtarna från "The Bob Dylan Songbook" som lånades om och om igen på Hallstahammars stadsbibliotek, jag drog vidare bakåt i tiden, till vad det nu var för ställen Bob kom ifrån och hittade Rimbaud, Baudeliare, Beatpoeterna och Kerouac. Det var väldigt formativa år för mig. Mer än jag trodde. De där åren definierade på sitt sätt det som sedan blev hela min idévärld.

Alla sidospår till trots så fanns alltid Dylan himself kvar i närheten. Lyssnandet fortsatte och det kändes som om det fanns oceaner att ösa ur. Diskografin var enorm och jag började ett tålmodigt skivsamlande.

Under perioder blev jag en ganska extrem och lite fanatisk Dylanolog som satt nätterna igenom och spelade bootleg på bootleg bara för att jämföra låtarna. I mitt huvud pågick en ständig diskussion om vad det betydde att han helt plötsligt ändrade en vers i Tangled up in Blue efter fem spelningar på en turné för att sedan gå tillbaka till den ursprungliga efter ytterligare fyra konserter eller vilken version av It´s alright ma som egentligen är den bästa. Jag lusläste biografierna om och om igen. Nagelfor Writings and Drawings tills den nästan brändes fast på näthinnan, kollade på Don´t look back i slow motion bara för att verkligen se allt. Och spelade Bobplattor. Bara Bobplattor. Under ett par år var garanterat nittionio procent av det jag lyssnade på Dylan.

Till slut blev det hela mest inkrökt samlarvurm. Någon slags jakt efter svar som inte fanns eller som Bob egentligen inte ville avslöja. Till slut tappade jag lusten för det där olustigt närgångna nyfikna nyckelhålskikandet. För det som i slutändan fanns kvar var musiken. Och orden. De viktiga vackra orden. Det slog mig att upphovsmannen som sådan kanske inte var så viktig. Att man kanske inte behövde veta allt om allting. Att det kanske räckte med att lyssna. Bara lyssna på vad han faktiskt sade.

För det är ju trots allt det som är det viktiga.
Vad han verkligen säger och vad han verkligen gör och visar oss.

Hur han spottar ut "Play fucking loud!" på Live66.

Hur ödslig och övergiven han låter i Lovesick.

Hur desperat han låter i Shes your lover now.

Hur vackert rösten spricker i varenda jävla låt på Hard Rain.

Hur naket naiv han är i Bob Dylans Blues.

Jag kunde fortsätta hur länge som helst egentligen. Den där Dylanologen bor tydligen kvar nånstans i någon affischtapetserad vrå av min skallen. Men det tänker jag inte göra. Allt som behöver sägas säger Bob själv.

Glöm inte det. Och glöm aldrig: "To live outside the law you must be honest..."

Happy Birthday mr Dylan!

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

And for each and every underdog soldier in the night...

2011-04-29T00:06:00.001+02:00

När jag låg i lumpen var jag en verkligt god soldat. En stolt krigare. Det fanns något i mig som trodde på det där. Blod, ära, ridderlighet. Jag var en mycket omogen människa på den tiden. Praktiskt taget ett barn. Ett barn bland andra barn som även de sprang runt i för stora uniformer och glappande hjälmar. Det var precis som när man var liten och lekte krig. det var bara kvaliteten på leksakerna som blivit bättre.

Jag var kanske bara ett barn, men jag var ett allvarligt barn som grubblade mycket. På allt det där. Vad en soldat var, vad krig var, vad ära var. Vad man egentligen gjorde där. Och jag kom fram till att det låg något i det. Det låg något i att vara en soldat och offra själ och hjärta för demokratiska västerländska idéer. Jag var som sagt mycket omogen på den tiden. Jag rätade lyckligtvis upp mig betydligt med tiden. Men det är strängt taget en helt annan historia. Den tar vi en annan gång.

Tillvaron i grönkläder var alltså toppen för mig, en ung man med för stor uniform och klappande hjälm. Han tog sig an skjututbildning med liv och lust. Lärde sig bajonettstrid och värnrensning. Bodde i tält och åt mystisk mat ur små guldfärgade plåtburkar. På det stora hela såg han sig som en den rätta lärans man som var en del av den tunna gröna linjen som skulle hålla hunnernas horder borta från vårt vackra lands gränser i det fall ett så kallat skarpt läge uppstod. Den unge mannen var nöjd med tillvaron. Och stolt. Mycket stolt.

Men i allt detta var han inte ensam. Det fanns en hel grön massa av andra, precis som han. I för stora kläder, snaggade frisyrer, glappande hjälmar och kånkande på stora muskedunder uti Svea rikes skogar. Den unge mannen var som sagt naiv och trodde att alla de andra unga männen även de hade kommit fram till samma slutsats som han själv: Att det var försvar av idéerna som gällde, att stoltheten och äran låg i att dra sin sista suck på ett slagfält när man kämpat sig blodlös för demokratins försvar, att det var fint och vackert att skjuta folk som hade haft den rent ut sagt taskiga smaken att överträda detta vackra lands gränser och besudla dess jungfruliga mark med sina klampande stålskodda kängor.

Den unge mannen märkte snart att så inte var fallet. Istället för den tunna gröna linjen av modiga morske män som drog blankt för demokratin upptäckte han en dag en likadan man som han själv som stod framför honom och pekade med hela handen iförd en mycket viktig min då han hade fått hedersuppdraget att delegera insamlingen av måltavlor efter avslutat skjutövning. Helhandspekaren tog sitt uppdrag på största allvar. bröstade mycket tupplikt upp sig och struttade till och med en aning när han med tonårsgäll röst ropade ut sina order angående sagda måltavleuppsamling.

Det var kort sagt A Man with a Mission som stod framför den allvarlige unge mannen. En man var hela väsen övertagits av denna helgade uppgift, nådigt nersträckt från den höge löjtnantens sfärer på tofsprydd sidenkudde, att måltavlorna skulle in i skjulet. Ivrig som en mycket liten hund tog han sig an hedersuppdraget. Men stoltheten som en gloria runt sin snaggade skalle rusade han runt och gastade order, pekade med hela handen, frågade uppfordrande "Har Du ställt in tavlorna i skjulet?"

När den äppelkindade helhandspekaren satte sin pekande hela hand i bröstet på den allvarlige unge mannen kände han bara en våg av förakt stiga i halsen. Han noterade den himmelske löjtnantens gillande blick över helhandspekarens tjänstvilliga iver. De såg båda ut som hungriga råttor. Den ene dock fetare än den andre. Den allvarlige unge mannen var äcklad, djupt äcklad. Här fanns ju ingenting. Ingenting av det där stolta i att vara en del av den tunna gröna linjen mellan civilisation och galenskap, ingenting av att med kallt svenskt stål försvara fosterlandets väl och ve. Bara ett bruntungat svansviftande utförande av skitsysslor med ren och oförfalskad glädje och stolthet.

Där började den allvarlige unge mannens idéer om vad soldatlivet var krackelera en aning. Men han var som sagt en naiv gosse. Han tänkte som så att detta var en engångsföreteelse, en anomali i hans stolta kår som egentligen bara bestod av stolta musketörer som han själv. Bortsett från den äppelkindade helhandspekaren då.

Det visade sig att han hade fel. Mycket fel, helt fel, alldeles åt helvete fel. Det fanns ingen tunn grön linje mellan frihet och ofrihet. Mönstret upprepade sig dag efter dag. Det fanns bara en oändlig rad flinande lismare som slet som djur, när någon över furirs grad tittade, som svassade runt som spelande orrar så fort en epålett syntes till, som i övrigt sket i allt och alla. Och det var denna oändliga rad högrövade praktarslen som fick höga vederbörandes respekt och belöning. Dessa ögontjänande maskare som tog ära och redlighet av de som verkligen gjort rätt för sig. Detta avskräde sågs som soldater och belönades till och med av den allvarlige unge mannens älskade kår.

Han kom till en insikt. Det är inte vad du gör som räknas, det är vad folk tror du gör som räknas. Det tog honom hårt. Han var trots allt ett barn och barn tycker alltid det är svårt den första gången ett ideal krossas.

Men jag hämtade mig. Det var trots allt inte så farligt. Det där med stolthet och krigiskhet växte jag ganska snart ifrån. Jag fick ett vuxnare perspektiv på slagfältets ekonomiska transaktion skulle man kunna säga. Jag insåg att det faktiskt finns andra värden i livet än att en dag få marschera med en segrande armé in i en befriad stad. Jag blev lite vuxen av det där. Lite. Att bli fullständigt vuxen har jag gett upp hoppet om. Det kommer aldrig att hända. Och det är jag glad för.

Jag har ett foto kvar av den där allvarlige unge mannen. Han står bland alla de andra slashasarna. Om man tittar noga så ser man att hans rygg är lite rakare än de andras, att hans blick lyser med ett lite ärligare sken och att det är något mycket ömsint över hur han manligt försöker bita ihop käkarna. Det kanske bara är jag som ser det? Det spelar i så fall ingen roll. Den där unge mannen var vägvisaren genom ett fan så viktigt vägskäl på livets ack så krokiga autostrada. En god soldat. En ung idealist. Nu nästan skrattretande i allt sitt tunga allvar.

Men jag tänker på honom ibland. Och då ser jag honom alltid i siluett mot solnedgången. En man med rak rygg som vaktar och vakar och spejar efter ofrihetens kalla horder.

En verklig och ärlig man av den tunna gröna linjen.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

“Not me,” says the boxing writer...

2011-04-21T00:34:00.004+02:00

Idag bjuds det på en liten novell. Den heter "Det eviga regnets dag". Titeln är ärligt stulen av mr Ray Bradbury.

Hotellrummet var mycket brunt. Allt gick i bruna nyanser. Tapeterna, skrivbordet, den lilla bokhyllan. Till och med Tv:n var brun. Fast färgen kallades säkert inte brun. Den hette antagligen Mahogny eller Jord eller något annat upplyftande. Men brunt var det. Mannen tyckte att det var passande på något sätt. Han hade tillbringat två dagar på hotellet. Två dagar av ett långsamt ingenting. Han hade tänkt mycket. Längtat. Gått ut, grubblat, promenerat, flanerat, ätit. Han hade pratat med kvinnan han älskade i telefonen tre gånger. Mannen hade inte mycket bagage. En väska packad med kläder för ett par dagar, toalettartiklar och en blå bogserlina med röda plastremsor. Han hade använt ett ombyte kläder. Bogserlinan låg kvar i väskan. Mannen tänkte använda den till att hänga sig med.

Han låg på sängen. En lång man. Somliga skulle ha beskrivit honom som en skogshuggare. Mannen själv beskrev sig som en råtta. Tv:n visade någonting som han inte tittade på. Han studerade taket. Det var vitt men i hörnen såg det ut att övergå till ljusbrunt. Brunt där med.

Utanför föll regnet i mörkret. Fönstren som han låg bakom såg trivsamma ut från utsidan. Innanför fönstren såg det ävenså trivsamt ut. Högst trivsamt. Det var inuti mannen det otrivsamma fanns. Ett svart djur som var tiden bodde i hans bröst. Och han kände det varenda sekund. Han kände det dra i honom, flina mot honom, håna honom. Ibland fanns inget annat än skräcken för detta djur i honom. Särskilt om nätterna när han låg klarvaken och svettig i sängen han delade med kvinnan han älskade. Särskilt om nätterna. Då var det svarta hos honom, i honom. Tiden slickade hans ansikte och han låg skakande och vaken. Det fanns stunder när han ville väcka henne, väcka henne och tala om allt för henne. Hur tiden dog i honom. Hur rädd han var. Hur mörkret rann in i hans ögon. Han väckte henne aldrig. En vag känsla i honom viskade att han en dag skulle ångra det. Att han en dag skulle ångra att han inte väckte henne en enda gång. Men han lät alltid henne sova. Han älskade henne för mycket. Han älskade henne för mycket för att väcka henne.

"Det är tiden som mördar mig", sade han rakt ut i rummet. "Tiden mördar mig. Den räcker inte till. Den försvinner och rinner iväg och ger mig så jävla svår ångest när den springer ifrån mig. Svår som fan. Sekunderna ilar fram, minuterna, timmarna, dagarna. Åren. Hela år bara försvinner bakom den jävla horisonten in i det där eviga förflutna som är som en bok som bara blir tjockare och tjockare. Jag vet inte vart jag ska ta vägen i allt det där. Vet inte alls. Jag ger bort mig. Varje dag är jag en värdelös gåva till någon. Det är tungt det där. Åren tuffar på. Fler och fler. Fyrtio stycken snart. Man har helt plötsligt ett förflutet. Ett förflutet som man inte hade innan. Man var för ung för ett förflutet. Och det stressar mig. Stressar skiten ur mig. Sliter sönder mig. Späker hjärtat svårt. Värk i bröstet. Värk i den jävla själen, tammefan. Jag går sönder. Timmarna flyger iväg. Jag har inte tid. Åtta förbannade värkande timmar ska ges bort varje dag. Det är tungt. Som fan. Ibland tänker jag att jag ger bort det bästa av mig. Till ingen nytta. Det är ingen som vill ha det."

Han kände hur hjärtat slog, hur pulsen dunkade, hur bröstet höjdes och sänktes mycket taktfast. Ljudet av hans röst och ett lågmält tickande från en klocka var det enda som hördes.

"Det finns ingen tid. En dag kommer hopplösheten ifatt mig. Det vet jag. En dag kommer jag inte att orka resa mig av ren utmattning. En dag kommer ingenting av mig att finnas kvar. "Oh, Charlie, I could´ve been a contender. I could´ve been a contender!". Han flinade när han tänkte på Marlon Brando. Det där var en förbannat bra film. Det hade han alltid tyckt.

"Satans jävlar. Orden rinner genom mig men tid och ork att fästa dem på papper finns inte. Förbannat. Det enda jag orkar göra av det är att gnälla. Hela tiden gnälla. Ynka som en hund. Jag ylar inte ens. Den tiden är förbi. Jag ylar inte, jag gnäller. Sparkad, slagen, förvisad."

Det brann i honom. Orden brann i honom. Tiden, döden och människan brann i honom. Han kunde inte hejda det. Kunde inte hejda hur orden strömmade fram bakom ögonlocken och hur han ibland tänkte på Jupiter, hur den svävade därute i tomrummet. Enorm, evig, skrikande. Hans händer hade börjat darra. Han hade märkt det för första gången i våras, men han försökte att inte tänka på det. Ögonen sved för det mesta av allt för många vaknätter mellan svettfuktiga lakan. Ibland slog hjärtat hårt i hans bröst och tårarna hotade i svalget. Han grät sällan. Han hade behövt gråta. Men han grät så sällan.

"Tiden", viskade han. "Tiden är vad vi har, vad vi får, vad som tas ifrån oss. Och det är så jävla svårt att acceptera. Men man måste. Man måste acceptera. Fast man inte vill så måste man. Det är det enda man kan göra. Och då lever man där med ett helt slagfält i sin arma skalle av kolliderande idéer och förhoppningar, drömmar och mardrömmar. Man har inget val. Det finns inget annat. Döden tar dig till slut. Alla chanser ges till någon annan och alla nojor stannar kvar i din skalle. Ibland tror jag att just skammen är den mest intensiva känslan jag upplevt i hela mitt liv. Ibland känns det som om den är större än all kärlek jag känner. Ibland känns skammen större. Ibland känns skammen helt enkelt monumental. Ibland känns skammen som det enda jag någonsin åstadkommit."

Han tänkte förvisso ta livet av sig. Men paradoxalt nog hyste han egentligen ingen större önskan att dö. Tanken på självmord hade aldrig föresvävat honom tidigare. Nu hängde den som en trasig gardin i hans bakhuvud hela tiden. Det hade börjat en morgon för inte så länge sedan. Han vaknade tidigt. Trots att han bara hade fått fyra timmars sömn kände han sig mycket klarvaken. Hans kvinna ropade från köket och han kunde inte röra sig. Han tänkte på att just den här dagen kan inte ens tanken på orden få upp mig. Just den här dagen kan ingenting få upp mig. Just den här dagen är den första i en lång rad av meningslösheter. Han tyckte det stod fullständigt klart för honom. Kvinnan ropade igen. Han försökte mumla ett svar. Men inte ett enda ljud kom över hans läppar. Efter den dagen tänkte han oftare och oftare på självmord. Tanken framträdde i byråkratgrått. Som ett formulär i hans skalle. Tanken kändes högst officiell. Det var som om en utomstående hade fattat ett beslut han inte hade vetorätt mot. Han kände efter. Men tanken gav inte upphov till de känslostormar han inbillade sig att en sådan tanke skulle ge upphov till. Det var bara grått.

Han var egentligen oerhört rädd. Det fanns få saker som skrämde honom mer än döden, avslutet, det stora okända. Men ibland tänkte han att det enda sunda vore att få det avslutat. Döden kom i alla fall för eller senare. Inte bara för honom och de han älskade, utan för hela jävla planeten och solsystemet och antagligen för hela universum. Han kände att han brydde sig mindre och mindre om det.

Han hade bokat hotellrummet för över en månad sedan. Han hade ljugit för sin kvinna. Sagt att det var en kurs. Tre dagar. Han hade tänkt sig att han skulle grubbla åtminstone så länge innan han faktiskt hängde sig. Han hade skrivit ett brev till kvinnan. Han bad om förlåtelse för att han ljugit. Han bad om förlåtelse för vad han tänkte göra. Han bad om förlåtelse för allting. Brevet var fyra sidor långt. Men det hade räckt med två ord på ett papper. "Förlåt mig". Han läste igenom brevet och förundrade sig över hur många sätt det fanns att be om ursäkt på.

Klockan var nästan tre på morgonen. Den bruna tv:n stod på. Han tittade egentligen inte på den. Han tittade mycket sällan på tv, trots att han gärna hade en påslagen hela tiden. Mannen tyckte att tv-apparater var som lampor. Han hade talat med kvinnan tidigare. Staplat upp lögn på lögn om vad han gjort på kursen och känt sig som en förbannad skit hela tiden. Sagt "Godnatt. Jag älskar dig". Han ljög inte om det. Han älskade henne. Han undrade om det var sista gången han pratade med henne. Klockan skulle ticka på. Han tänkte hänga sig på förmiddagen. Utcheckningstiden var klockan tolv. Han räknade med att han skulle hittas strax efter. Han ville inte att det skulle gå för lång tid innan de hittade honom. Han ville inte att det skulle vara alltför obehagligt för den som nu gjorde det. Han ville att kvinnan skulle få reda på det på dagen så att hon kunde ringa sina föräldrar. Han ville att alla skulle få reda på det i dagsljus.

"Som om så många egentligen skulle bry sig." Mannen flinade mot den flinande människan på tv:n. "Som om så många skulle bry sig. Som om så många skulle ta sig tid att låta det värka. Som om någon ens skulle ha tid att känna efter. Som om någon skulle ha tid att låta det göra ont."

Han tänkte gå ner till restaurangen och äta frukost när de öppnade klockan sju. Han skulle posta brevet till kvinnan. Han visste att hon skulle känna det som om ett spöke talade till henne, när hon fick det efter hans död. Men han ville vara säker på att hon fick brevet. Han ville vara säker att hon skulle förstå och veta hur ledsen han var. Hon skulle sörja. Han var mycket ledsen för hennes skull. Hon skulle sörja. Men han hoppades att det skulle gå över. Han hoppades verkligen att det skulle gå över. Han skulle äta frukost, posta brevet, gå upp till sitt bruna rum på tredje våningen och hänga sig. Det var planen.

"Du är för bitter din jävel. Du är för bitter och gnällig. Och allt det här kommer inte att vara annat än ett sista bittert ynkligt gny från en bitter ynklig gnyende man." Han var tyst en lång och eftertänksam stund. Han lutade huvudet längre tillbaka på kudden, slöt ögonen och tänkte "Men det skiter jag i."

Han somnade. Föll djupt ner i det svarta hål som är sömnen. Drömde. Drömde om den där decembersöndagen, den där eftermiddagen när han och kvinnan älskade i flera timmar. Den där söndagen när tiden faktiskt stod stilla och de bara var de två och de två ensamma som var de enda människor i världen som spelade någon roll.

När han vaknade var kinderna fuktiga. Solen hade gått upp. En fågel sjöng högt och intensivt alldeles utanför fönstret. Mannen grät. Tyst och lugnt låg han i sängen framför den flimrande tv:n och lät tårarna rinna. Mannen grät.

Han tänkte på den blå bogserlinan. Han tänkte på hur röda plastremsorna var på den. Han tänkte på fågeln utanför fönstret. Han tänkte på kvinnan. Han tänkte på december. Han tänkte på att åka hem.

Hem.

Han log och reste sig från sängen.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

And he asks for a rope and a pen that will write...

2011-04-13T22:28:00.002+02:00

Det är tammefan en roman på gång...Eller Roman...Jag har sån hybris att jag tänker på den med versal...Alltid med versal...

(ja, just det..."Hunden som gick som en man" heter den för övrig...Kapitel 1 följer nu...Den börjar egentligen med en, i mitt humbla tycke, högst briljant prolog...Fast den får man läsa i den riktiga boken sen...Kapitel 1 var det ja...Varsågoda...)

Dag1.

Det är tyst här. Smulor på köksbordet. Det är alltid smulor på köksbordet. Smutsgula hus med smutsgula tapeter. Jag undrar ofta över hur jag hamnade här. Det är en av de saker som allt som oftast upptar långa perioder av min ständiga vaka. Varför just här?

Rutinen är nästan obändig. Jag går mellan fönstren och tittar på himlen i norr eller söder. Mest norr. Utsikten är vackrare där. Sen är det kanske hemlängtan? Norr är ju ändå där jag kom ifrån. Där jag hade ett hem en stund. Ett hem som var ett hem. Inte ett fängelse.

Jag skriver dagbok. Eller, rättelse. Jag har precis börjat. Detta är den första anteckningen. Jag har börjat denna dagbok eftersom jag jagar. Jagar den nyckel som jag vet är begraven och nedgrävd i forntiden. Det är alltid samma dag här nu. Alltid samma dag. Därav den något spartanska kronologin. Det är alltid samma dag här. Den har inget namn. Jag har döpt den till Var Dag. Pretentiöst, jag vet. Men vad ska den annars kallas? Det är samma dag som dyker upp igen. Samma dag. Med en klockas regelbundenhet. Som ett fransat, slitet tygband, sytt i en cirkel. Det kommer snart att brista. Så mycket vet jag. Det kommer snart att brista. Men vad som händer när det brister, är dolt för mig. Det är inget jag vet. Än.

Vaka och detta ständiga läsande av böcker jag läst minst fyra gånger tidigare. Det är som om jag väntade mig att de skulle säga mig något nytt. Eller så är det tryggheten i att veta vad som komma skall. Gudarna ska veta att jag inte gör det med verkligheten. Vet vad som ska komma alltså.

Hur fan kunde jag hamna här? Mitt i denna jävla avkrok till intetsägande lilla småstadshelvete. I ett smutsgult hus, no less. Smutsgult och fyrkantigt. Med utsikt mot ett annat smutsgult hus. Åt ena hållet. Åt andra är det för visso en ögonfröjd till utsikt över ändlösa mil av skånska slätter. Där ser jag allt som oftast soluppgången. Det brukar vara den tid då ångesten ger efter för utmattningen och man ibland kan hoppas på lite sömn. Det är vackert och skrämmande hur solen först lyser upp horisonten och förvarnar om sin ankomst innan den kastar sig över jordskivans böjning och sprutar ljus över ännu en dag i denna grottekvarn av piss, skit, alkohol och masturbation. Det är för jävla anskrämligt.

Hur fan hamnade jag här? Hur fan fick jag med mig alla de där ouppfyllbara förhoppningarna? Hur fan gick det till?

Jag minns fortfarande den där dagen när jag sprang ut i regnet utan jacka och skor. Jag minns den fortfarande. Jag antar att jag grät. Jag gjorde det en del på den tiden. Jag tror att jag fann det en aning romantiskt att gråta. Jag var ung då. Ett barn. Man kallar mig fortfarande barn, under stundom. Man har fel. Fast det ska sägas: Jag var ett barn väldigt länge. Mest av vana. Men dock.

Det finns tider i varje människas liv när ödets spår klöses in i huden. De ärren blir vägar som man följer. Man tror sig inte ha något annat val. Det är ingen som säger att det är rättvisa när de där ärren skapas. Nota bene. Ingen rättvisa. Det är bara stundens ingivelse. Det är bara det. Hur orden lyfter och flaxar med mörka vingar genom luften. Hur de är som hårda, knutna, nävar. Hur de slår sönder en. Det bara är så. Enkelt, sant och smärtsamt.

Jag tappar fokus. Jag är inte längre helt säker på vilken dag det är. Det är förvisso lätt att kontrollera, men ändå. Det är aldrig trivsamt att inte riktigt kunna känna vilken dag det är. Nu spelar det i nuläget ingen roll för mig. Ety jag lever i upprepningarnas grandiosa mikroversa. Här är alla dagar de samma. Helgdag till söckensdag i all evighet, Amen. Dagarna faller långsamt till marken och alla är de så lika varandra. Som tomma pappersark. Jag vet ju att katastrofen är på lut. Inga pengar, ingenting, hyran är sen. Hyran är alltid sen. Naturligtvis är den det, det här är ju upprepningarnas oas. Vräkningshot och inkassobrev. De är alla delar i den här dagen. Det är alltid den här dagen. Man kan kalla den vad man vill, men det är alltid idag. Och jag står med en fot i gårdagen och en i framtiden och pysslar mestadels med att pissa på idag, att pissa på nuet. Fast det är förvisso en sysselsättning. Inte speciellt konstruktiv, det medges, men ändå.

Här utanför finns en lekpark. Ibland är den full av ungar. Ibland är den tom. Ibland på nätterna tittar jag på den. Den får mig att må illa. Den får mig mjältsjuk och upprörd. Den får mig att skriva korta, försiktiga dikter. Ja, jag skriver dikter. Så var det sagt. Jag skäms ganska svårt för det. Under stundom kallar jag mig till och med poet. Men det är bara när jag är berusad. Och ensam.

Mina dikter hamnar i en pärm. Ibland läser jag dem till och med nykter. Då kan jag ana att det finns en själ där bakom orden. Den ser jag aldrig i spegeln. Jag ser mig sällan i speglar. Jag finner mig motbjudande. Men jag är ändå förbannat fåfäng. Motsägelse, ja visst. Men vad gör man inte för att få lite spänning i livet?

Det finns en slags park, eller dunge, eller motionsspår eller vad man ska kalla det här utanför. En ganska bred stig som går i en oval mellan slyiga buskar. Den är kort, den här ovalen. Kanske sexhundra meter allt som allt. Ibland roar jag mig med att gå där varv efter varv. Mest om nätterna. Det är mindre hundar, ungar och sura skåningar där då. En gång gick jag ett varv berusad. Men jag såg konturerna av människorna i fönstren som tittade på mig. Jag klarar inte det. Jag säger ju att jag är förbannat fåfäng.

Blygheten är ett ok att bära. Den är en kedja runt själen för den drabbade.

Idag såg jag en liten flicka på en cykel. Hon vevade fram så där vanvettigt som man bara kan göra när man är sex år gammal och våren precis har börjat. Med ett vilt flin i hela ansiktet. Jag blev avundsjuk och lycklig. Så där ser man ut innan man mals ned. Jag är avundsjuk, det ska erkännas. Det är decennier sedan jag flinade på det där sättet. Numer är det bara något som vagt påminner om ett dödskalleflin som långsamt växer fram i mitt ansiktes linjer. Men jag antar att det ska vara så. Det är ju ändå dit man är på väg.

Ibland känns just det, döden, som det onödigaste av allt. Jag slåss mot det där varje dag. Accepterandet att man ska upphöra är långt borta. Men det ska kanske vara så? Dualiteten i tillvaron. Dialektiken. Utan det ena kan aldrig det andra finnas. Allt har sin motsats. Det är klart och redigt och förståeligt. Men det är inte accepabelt. Jag skall dö. De skall dö. Alla skall dö. Upphöra. Försvinna. Det är jävlar i min bidé inte lätt att acceptera. När man segar sig fram i denna jämmerdal så är det inte lätt att förstå. Men jag gör ju det. Förstår alltså. Någonstans djupt inne i den här groteska kroppen förstår jag ändå. Det är det som gör att jag fortfarande lever. Trots allt. Idoga försök har gjorts för att avsluta skiten. Men det har inte lyckats. Mest för att den klara rena vilja aldrig har funnits där. Döden har understundom varit den bekväma utvägen. Men den har varit en utväg som icke tagits. Det gör mig i största hemlighet mycket stolt. Jag kan alltid säga till mig själv: jag överlevde. Jag stod vid avgrunden, men hoppade aldrig. Jag valde livet! Så högtravande kan jag tala till mig själv ibland. Men jag säger det aldrig högt. Jag säger sällan saker högt. Det är bekvämast så.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Spring is like a perhaps hand...

2011-04-03T01:59:00.001+02:00

Det är en klåda i mig. Alla orden. Att bryta upp. Göra något annat. Något nytt. Något stort.

Lust. Och även en del törst. Ibland är jag övertygad om att de två är samma sak. Lusten och törsten. Två syskon som är lika på ett nästan kusligt sätt utan att för den skull vara tvillingar.

Lusten och törsten. Det är kanske våren i mig? Det är kanske våren? Fast jag tycker ganska illa om våren. Har alltid varit en utpräglad höstmänniska. Men va fan. Folk förändras. Tydligen. Stiltjen i livet är alltid en illusion. Panta rei und so weiter.

Spring is like a perhaps hand. Som herr Cummings sade. Undrar om hans polare kallade honom e? Eller kanske ee? Som ett litet kort men smärtfyllt pip. Som det ljud man gärna gör en måndagsmorgon när man vräker sin värkande lekamen ur sängen. ee...

Vårens hundar ylar för fullt. Det har varit en lång vinter. Men nu är vårens hundar här. Lyssna på dem http://wybcs.blogspot.com/

Spring is like a perhaps hand (which comes carefully out of Nowhere). Det kryper i benen. Som om insekter bor där. Det kryper i dem om nätterna och jag sover inte. Det kryper i skallen. Jag sover inte.

Det ylar i mig. Det är ett expresståg i skallen. Något nytt. Något stort. Längtan värker i mig. Men det är en vacker värk, en skön värk. Den är skön och vacker därför att den inte känns som "borde" och "kanske".

Värken i mig viskar om nätterna.

Värken i mig säger "snart".

"Snart"...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

A working class hero is something to be...

2011-03-22T21:04:00.000+01:00

Jag känner hur det där brinner i mig. Djupt nere i bröstet. Någonstans i rötter som sträcker sig generation efter generation bakåt. Pigor och drängar. Pigor och drängar som stått med mössan i hand. Pigor och drängar som haft drömmar bakom ögonlocken men för fulla händer för att smida något av dem.

Skiten under deras naglar och svetten på deras pannor ligger kvar som någon slags arvsynd.

Som någon slags arvsynd.

Det hör hemma i mig. Solidaritet. Arbetarklass. En ständig jävla strävan att försöka vara den man är trots slitet för det där dagliga brödet som är så heligt, så heligt. En krum rygg som i tanken är rak och stolt, som i hemlighet sträcker ut ett stort jävla finger åt överhet och girighet.

Det brinner i mig. Genom ljudet av tusentals trampande slitna kängsulor i kilometrar av Första Maj-tåg. Genom en skog av knutna nävar brinner det i mig, genom mig.

Arbetarklass. Proletariat. De som en gång tvingades leva på knä. Men som reste sig, fria, vilda, lyckliga. Jag känner valkarna i deras händer och svetten i deras nackar. Det må låta som romantik och det är precis vad det är. Romantiskt som fan. För detta handlar om kärlek. Solidaritet. Att vara ödmjuk. Att tro på det goda. Att tro på det vita. Att veta att även en liten sticka kan sätta världen i brand.

Allt det där är historia nedärvd i ryggmärgen på mig. Det är skam och jante. Det är piskade ryggar. Men det är även makt och kraft. Något sovande stort odjur som vänder på sig i drömmen. Det är hopp.

För det är som någon slags arvsynd. Något som är kvar i mig. Den böjda nacken. Mössan i handen. Och vreden. Den heliga vreden. Den heliga vreden och avskyn mot all orättvisa.

Den heliga vreden och den knutna näven.

Den hårt knutna näven...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

I’ll do it for you, honey baby, can’t you tell?

2011-02-14T21:19:00.002+01:00

Idag borde jag ha gjort något. Du gav mig en penna. Jag gav dig ingenting. Kunde inte ge dig någonting.

Fan.

Jag tar mig inte ut just nu. Det är skrattretande. Men du vet att jag är en sån där som alltid ställer till det för mig. På det ena eller andra sättet. En klumpig, klantig fan.

Jag borde ha gjort något idag. Det är ingen stor dag idag för oss. Vi har andra högtider, du och jag. Men ändå. Det här är dagen man ska tänka lite på den man älskar.

Jag borde ha gjort något. Du gav mig en penna. Pennor är bland det finaste jag vet. Pennor är magiska för mig.

Fan.

Ibland är jag som en riktigt lustig enmanshow. En Slapstick man. Någonstans finns det ändå lite humor i att sitta som en jävla fågelskrämma efter man slagit båda axlarna ur led när man halkade för att man knuffade en bil. Någonstans i det där finns det en massa humor. Men inte just idag. Jag tar mig inte ut och det gör ont som fan att skriva det här. Men jag gör det ändå. För att jag vill ge dig något idag. Jag vill ge dig något.

Ibland tänker jag på den där första gången, när vi gick ut på promenad och trampade upp en stor smiliegubbe i snön. Det var snö överallt den dagen. Vi gick ner till hamnen. Jag såg på dig i smyg. Jag tordes inte se dig i ansiktet då. Varje gång du log så drack jag av ditt leende, utan att du märkte det. Eller gjorde du det? Det gjorde du kanske? Du kanske visste vad jag gjorde. Var det därför du log så mycket den dagen?

Vi skrattar så mycket. Ibland gråter vi. Men det är mest friska skratt mellan oss. De där skratten håller mig levande. Du håller mig levande. Du är en så märklig människa. Du är en så vacker människa. Ibland tittar jag på dig när du sover och vågar knappt andas för att du är så vacker.

Du är en del av mig som jag inte visste att jag saknade. Innan dig visste jag inte att jag var en halv människa. Men du kom. Trots allt. Du kom, och nu är banden mellan oss så mycket starkare och så mycket större än de ringar vi bär på fingrarna.

Du gör mig till en lycklig man.

Jag vill ge dig så mycket. En dag ska jag göra det. En dag ska jag ge dig allt du vill ha. Men inte just idag. Inte just nu. Just nu har jag inte så mycket mer än mina ord. Men de är ganska värdefulla ord. De är ganska värdefulla. För jag skriver dem till dig. Jag skriver dem för dig. Det är du som gör dem värdefulla. Så fast mina axlar värker som ruttna tänder just nu så gör det ingenting. Ingenting alls. Jag ville ge dig någonting idag. Glad Alla hjärtans dag. Du får dessa ord av mig.

Älskar dig Tess.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Idiot wind, blowing every time you move your mouth...

2011-01-20T22:18:00.002+01:00

Angående min gode broders inlägg http://tannergren.blogspot.com/2011/01/bilden-av-kultureliten.html

Det här är vad vi har fått. Det här är vad drygt tvåtusen år av tankar har givit oss.Kultureliten, proffstyckarna, åsiktsmaskinerna, redaktionella jävla makthavare som kan slösa trycksvärta och tv-tid på vad fan som helst. Bara det kommer ur Den sanna och Rena läran (vilket alltid sammanfaller med vad som är hippt i Stockholm du jour och vad som råkar sprattla i pannloben på lätt vinalkade Söderjournalister)så är det sanning. Eller Sanning. Jag tror aldrig dessa människor ser på sig själva och det de åstadkommer med gemen begynnelsebokstav.

Det här är vad vi har fått. Det här är vad som ska passera som Intelligentsia uti konungariket. Självuppfyllda små makthungriga elitister som elakt bevakar just sin lilla plätt på parnassen.

Det är hårda tider. Mycket hårda tider när samhällsdebatten försvinner in i ett tomt rum där två meningsmotståndare skriker varandra i ansiktet på bästa sändningstid. Inte för att dessa två står för någon slags konstruktiv tanke. Inte för att dessa två representerar någon form av idé som på något sätt kan skapa något. Utan för att det blir in i helvete bra Tv.

Det går illa då. Det offentliga samtal som borde föras om tillståndet i världen, om tillvaron, om detta förbannade mänskliga liv, förvandlas till en liten stunds avkoppling som i bästa fall fixar till en löpsedel eller två på någon kvällstidning.

Det blir ett jävla mörker över nejden då. Ett mörker av medeltida proportioner.

Kultur ska vara tanke, inte självgodhet. Kultur ska elda själar, skapa tankar, öppna hjärtats längtan. Det är vad den ska. Den ska leva och explodera och vräka omkull. Det är kulturens uppgift, roll och liv. Inte att vara ett försök till intelligent fasad åt ett litet kotteri av Innerstadsråttor.

I mina mest cyniska stunder så tror jag att det är precis det här varenda jävla makthavare vill ha. Precis det här. För är det inte underbart när tänkarna och provokatörerna är upptagna av barnsliga sandlådegräl och armbågande efter fattiga kulturbidrag istället för att skapa? Är det inte precis så det ska vara? Ingen ifrågasätter makten. Ingen skapar upprörda tankar. Alla bänkar sig framför den senaste "Kändisar-gör nåt-roligt"-såpan och insuper lite reklam. För det genererar den heliga penningen och skapar konsumtion. Och att konsumera är ju den stora vägen till lycka i all evighet, amen.

Jag vet inte vad som måste till för att förändra något. Jag vet inte. Men jag vet att kulturen är ifrågasättande. Alltid ifrågasättande. Den måste alltid vara ifrågasättande. Jag vet att konst är att alltid stå på den Andra sidan. Jag vet att det flyter enorma floder av helig vrede i människors hjärtan. Jag vet det. Jag har sett det.

När den floden spräcker alla jävla fördämningar som alla dessa år av icke-tanke och fånerier och pseudodebatt har byggt upp runt den, då är det bäst att ankorna i den förbannade ankdammen börjar paddla utav bara fan.

Men det är bråttom. Vi måste se till att floden kommer snart. Innan svenska akademin börjar dela ut Litteraturpriset till bloggbrudar och innan Tv-4:s samhällsredaktion ges lagstiftande befogenheter.

Den dagen är inte så jävla långt borta.

Tro mig.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

The stars above the barren trees were his only audience...

2011-01-12T21:18:00.001+01:00

Under den svarta januarihimmel är evigheten nära. Träden sträcker sina svarta, sovande, skendöda händer mot Venus och månen och evigheten är nära. Alltid nära.

Ibland tror jag att träden ber. Ibland tror jag att jag vet vad de ber om. Ibland låtsas jag att jag inte ser hur tiden skriver krönikor i barkens rynkor.
Träden är klockor, ur, timglas.

De märker tiden på att annat sätt än vi. De märker tiden på sitt eget vis. De talar om tiden med en annan röst än vi.

De står i sekler, tysta, allvarliga, högtidliga. De låter årstiderna ticka som sekunder. De föds och dör och föds och dör med ett urverks regelbundenhet. Det är det som är trädens privilegium. En födelse och en död varje år. De lever långsamma liv med långsamma tankar och rötter fast och granitsäkert förankrade i mörk sval jord.

Rötter. "Alla har rötter" som W C Williams sa en gång. "Alla har rötter". Men människans rot är en ömtålig tanke på ett allt blekare förflutet som försvinner in i minnets förskönade korridorer. Det är vad vi har istället för jord och mylla. Det är vad vi har och vad vi ska vara rädda om.

Under den svarta januarihimlen är evigheten nära. Jag stirrar intensivt på trädens siluetter, mot venus, mot månen. Hjärtat och klockan tickar i samma akt.

Alltid i samma takt.

Rakt in i evigheten.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

To pray the sinner's prayer...

2010-12-31T16:20:00.002+01:00

Nyårsbön.

Låt detta bli tankens år.
Låt detta bli dikternas år.
Låt detta bli året då de knutna vänsternävarna åker upp ur byxfickorna.
Låt detta bli frihetens år.
Låt detta bli konstens stora år.
Låt detta bli den goda känslans år.
Låt detta bli året då vi ser mot himlarna.
Låt detta bli magins år.
Låt detta bli året då hopplösheten dör.
Låt detta bli året då icketanke och fördumning ställs i skamvrån.
Låt detta bli de klara blickarnas år.
Låt detta bli de höga himlarnas år.
Låt detta bli året då vi ställer oss upp.
Låt detta bli de friska skrikens år.
Låt detta bli det första av de goda åren.
Låt detta bli den framsträckta handens år.
Låt detta bli den klara viljans år.
Låt detta bli stjärnornas år.
Låt detta bli kyssens år.

Amen.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

I can see for Miles

2010-12-13T21:36:00.002+01:00

Miles och hans gyllne trumpet har betytt mer för mitt liv än jag egentligen insett. Det där sorgsna ylandet är ingenting annat än intellektets eget jävla mantra. I de där ensamma tonerna finns det ett upphöjt tänkande som är Zen och ingenting annat.

Det är tillblivelse i Miles musik. Som siluetten av en mycket stor stad mot natthorisonten. Det finns löften där. Och faror.

Det tog tid för mig att förstå vad jazz egentligen var. Miles hjälpte mig mycket med det. Han var alltid den stora känslans pedagog. Det han visade mig var att jazz är att andas och att låta blodet flyta taktfast och vredgat och att hjärtat är själens största muskel.

När han talade med mycket lugn röst genom det där guldhornet i `Round midnight insåg jag att jazz inte alls är svårt. Det är att lyssna som är svårt. Att bara lyssna på hur trummorna lägger pulsen i det som sen blommar ut i en vacker kropp. Att bara lyssna.

Det är inte alls svårt.

Miles talar alltid med lugn röst. En del av det eviga simmar fortfarande någonstans mellan irisen och ögonvitan på fotografierna. Ur högtalarna rinner Stuff på hög volym med Hancocks piano och Carters bas.

Mitt emellan dem finns det där lugna andetagen från Miles trumpet som balanserar tillvaron och som faktiskt pumpar blodrött livsblod rakt in i själen.

Det är inte alls svårt.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Winterlude, this dude thinks you’re grand...

2010-12-02T22:04:00.003+01:00

Vintergryningar är stilla, så stilla. Solen smeker horisonten med tysta händer innan den visar sig.

Det är som att höra musik med ögonen.

De talar till mig, dessa vintergryningar. De talar i glasklara toner till mig. De sjunger till mig. Det är musik i allt jag ser och hela världen är stjärnfall av välljud. En vintergryning är som tjugofemte Goldbergvariationen när Glenn Gould spelar. En vintergryning är bara klingande klockor och vackra strängar.

Det är som att höra musik med ögonen.

Solen skriker när den multiplicerar sig i snötäckets prisma. Den dränker världen med sin lyckliga, skinande, vrålande röst.

Det är som att höra musik med ögonen.

Andedräkten stiger som tyst sång från allas läppar. Träden står nakna och sträcker sina bedjande fingrar rakt upp mot den där oerhörda oändligheten som är himlen i december.

Det är som att höra musik med ögonen.

Det är så vackert, så ändlöst, så ljust att till och med kylan som gräver sig in i kinderna är som en gammal vän.

Det är som att höra musik med ögonen.

Och just där, just då, när gryningen byter plats med dagen och solen drar sina saffransfingrar över nattens rygg, just där, just då, mitt i gryningsmusiken är jag lycklig för en kort sekund. Just där, just då spelar inte det faktum att vår tid här är så kort någon roll. Just där, just då spelar inte räntan och skulderna någon roll. Just där, just då är världen bara en kaskad av toner och allt är bara nu och bara ljus och bara här. Just där, just då är det som att höra musik med ögonen.

Som att höra musik med ögonen.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

I’ve got to say that it’s countdown time now...

2010-11-16T19:59:00.002+01:00

Klockan ringer. Upp. Äta frukost. Jobba. Tänk på jobbet. Grubbla på jobbet. Fixa något och dona med något annat, fixa ett tredje och pyssla med ett fjärde. Lunch. Fixa, dona, feja, tänka, grubbla, ta hand om. Gå hem. Diska, laga mat, handla, tvätta. Träna. Skriv. Sova. Ligga. Grubbla. Somna. Drömma. Klockan ringer. Upp. Äta frukost. Jobba...

Carpe Diem, Carpe jävla Diem. Carpe den jävla Diem så in i helvete. Gör det! Försök bara, säger jag! Försök bara! Fånga dagen. Fånga vad du kan. Flina mot spegelbilden och vråla. Fånga dagen om det nu är så jävla enkelt. Fånga dagen, om du kan. Fånga något alls, om du kan. Livet är halare och bräckligare än du tror. Fånga en enda glimrande liten skymt av något annat än gårdag. Försök bara. Fånga den förbannade dagjävlen! Du kommer inte att lyckas. Men försök för fan. Gör det mitt i en floskelmening.

Carpe Diem. Jobba, städa, somna, drömma, drömma, drömma, vakna. Alltid vakna. Alltid hela tiden vakna. Till verkligheten som är åtta till fyra. Alltid åtta till fyra. Åtta till fyra är verklighetstid. Åtta till fyra är den riktiga tiden, den enda tiden, den enda som räknas. Åtta till fyra. För att det finns räkningar. För att det finns skulder. För att det finns ett tak över huvudet. Åtta till fyra som kostar dig mer vett och sans än vad du någonsin haft. Åtta till fyra som gör dig så jävla utmattad att det enda som finns är soffa, tv och kanske en kram. Om du har tur. Åtta till fyra. Åtta till fyra som är ditt bröd. Åtta till fyra som tammefan tar ditt liv i pant för det brödet. Åtta till jävla fyra. Åtta till jävla förbannade fyra.

Ingen dikt, ingen suck, inte ens vinden i andetagen. Bara detta åtta till fyra. Åtta till fyra. En evighet under blodets varmaste timmar. Åtta till fyra. Suck it up, big man! Åtta till fyra, det är vad som finns.

Så Carpe Diem. Fånga den jävla dagen. Fånga den, dräp den, nacka den, rensa den. Sätt upp den på ditt kylskåp som ett fuktigt bokmärke över tiden. Sätt upp det som ett monument över allt du aldrig hann mellan alla dessa djävulska åtta till fyra...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

"There must be some way out of here," said the joker to the thief...

2010-10-07T22:50:00.001+02:00

Jag är en jävla idiot. Jag är den som alltid vänder bort blicken först. Jag är den vars liv består av en oändlig räcka "Borde ha gjort".

Det där drabbar mig alltid med full kraft när jag minst anar det. Under en långsam eftermiddag i en affärskö med korgen full av mjölk, gurka och juice eller mitt i natten under de där blodstilla och tysta timmarna mellan tre och fem, då slås ögonen upp, pulsen stiger och paniken vädrar under huden som en förbannad blodhund.

Jag är en jävla idiot. Vi är alla jävla idioter som lever mitt i den här tillvaron. Vi är alla idioter. Döende, åldrande, dystert slitande idioter som vandra fram i den här vardagen. Den här vardagen som invaderar allt. Den här vardagen som mördar allt.
Arbete, plikt, måste. Livsmantrat för människan. Måste, måste, måste. Det är vad som borde stå på alla gravstenar: Här vilar en människa som var Tvungen.

Det som sliter i mig mest är att skrivandet blir lidande. Detta trots att skrivandet föds ur just vardagens dunkande rytm. Det gör mig sorgsen. Och arg.

Arbete, plikt, måste. Och någonstans där emellan ska man ha tid att leva, andas, sjunga bara en liten stund.

Jag borde starta krig mot vardagen. Jag borde mörda vardagen. Strypa den, stegla den, bränna den på stort vackert bål. Men det är omöjligt. Vardagen är överallt. Vardagen äter allt. Vardagen invaderar.

Allt blir vardag. Till och med det mest underbara. Även en ändlös fest slukas av vardagens malande käftar. Vardagen vinner alltid. Bara drömmarna bor i ett skyddat rum dit vardagen aldrig når.

Man borde starta krig mot vardagen. Men det är omöjligt. Det vore som att starta krig mot själva livet. Vardagen är allting. Det likgiltiga tickandet av en klocka. Allt blir vardag. Kaviarsnittar och champagne blir vardag. Kärleken och förälskelsen blir vardag.

Vardagen slukar allt och sveper tillvaron i ett grått filttäcke. Det finns ingen flykt, ingen utväg. Till och med döden och sorgen blir vardag. Vardagen äter allt.

Men trots detta blir inte vardagen tråkig. En blick från den man älskar är vardag. Men det är samtidigt det mest unika som hänt varje gång det sker. För genom allt det här, all den där svartsynen som drabbar en som ett jävla pukslag mitt i nätterna och jagar iväg sömnen, mitt i allt det där så inser man ju att man faktiskt lever. Att alla de där tickande vardagssekunderna faktiskt är livet. Allt det här, hela den här tillvaron, är en regelbundet andandes liten fågel som faktiskt bor i ens handflata som man kan krossa på en sekund eller låta leva och flyga. Allt det där, alla sömnlösa, andlösa, vackra och motbjudande sekunder är faktiskt livet. Och man själv har inget annat val än att antingen hänga med eller ge upp.

Och ge upp är aldrig ett alternativ. Glöm aldrig det. Ge upp är aldrig ett alternativ.

Man lever. För att man måste och vill. För att det är vad som finns. Vardagen må vara unken och murken för det mesta. Men ibland skiner den så vackert att hjärtat stannar för en kort sekund. Ibland är den som en underbart iland, glänsande solstråle. Ibland kommer man ihåg att man inte bara existerar utan att man faktiskt lever. Och då spelar det ingen roll att man måste slita, köa, vänta, spara, snåla, stressa, jäkta, fäkta, slåss och knyta näven i byxfickan. Då spelar det ingen roll. Ibland ser man vardagen för vad den verkligen är. Själva jävla underbara livet.

Kanske är det dessa små ljustrålar genom vaddtäcket som räddar oss från vansinnet?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

I´m just a scared and lonely writer...

2010-09-27T23:03:00.002+02:00

Jag skriver. Jag skriver inte för att jag vill. Jag skriver för att jag är kär i orden. Jag skriver för att jag måste, för alla orden som jagar sönder min skalle, för blodet och döden, för livet. Jag måste. Det skulle inte finnas mycket kvar av mig om jag inte gjorde det. Det skulle inte det. Det är som ett patologiskt tillstånd i mig. En sjukdom. Det gör ont i mig av alla de här orden. Och det gör fan så mycket ondare när jag inte har tid att få ur mig dem.

Herre gud, det här livet jagar fullständigt skiten ur en ibland.

Men det är inte bara vånda, detta ordstaplande. Inte bara vånda. Jag skulle vara en förbannad lögnare om jag påstod det. Det gör inte bara ont. Det är även mycket skönt och mycket vackert. Det är en öm sång i skallen som viskar vackra ord i öronen på mig. Det är inte bara vånda. Det är en känsla av konstans, av beständighet, av att för en liten bräcklig sekund fånga det där eteriska och bygga ett bo åt det på ett papper.

Och ibland kan jag inte tala. Ibland är det så svårt. Ibland tror jag att det saknas en koppling i min skalle för just det. Ibland kan jag kan bara säga det jag vill säga när jag skriver. Ibland måste jag skriva. Annars vore jag stum. Och det jag har att säga är alls icke oviktigt. Alls icke.

Men jag pratar sällan om att jag skriver. Jag pratar sällan om det.

För att skriva anses vara en högst suspekt sysselsättning. Till skillnad från innebandy eller fågelskådning är det något som är underligt. Något som är nästan fult. Något som får folk, när man berättar det, att se på en med samma gula ljus i ögonen som om man berättar att man gillar smisk. Jag berättar sällan att jag skriver.

Ety man sätter sig på en mycket hög häst om man påstår att man kan skapa sammanhängande meningar. Man ställer sig, mitt i Jantesmörjan, och säger tammefan att man är lite av en Übermensch.

Man får egentligen inte påstå att man kan eller älskar att skriva om man inte råkar vara kvällstidningsjournalist eller deckarförfattare. Och skriver man något så urbota suspekt som lyrik får man vara beredd att se tvångströjor i de där gulblänkande blickarna.

Detta är så oerhört underligt och enfaldigt och onödigt. Orden finns ju runt om oss, överallt. Vi är omringade av ord. Skulle det då vara en sån övermänsklig uppgift att sätta sig ner och sätta ihop dessa ord till någonting, eller Någonting? Jag tror inte det. För vi använder ord jämt. Vi talar dem, vi läser dem, vi skriver dem. Vi är dem. Orden är vad som beskriver oss, vad som definierar oss, vad vi har för att dela med oss av den mörka, vackra flod som rinner i bröstet på oss alla.

Skrivandet är vackert och trankilt. Skrivandet fyller världen med dikter. Utan dessa under bara dikter, ord, meningar, tankar skulle världen falla samman in i ett evigt vakuum av dålig smak och icketanke. Att skriva ner ord är evighetens viktigaste syssla. Därför står man ut med spott, spe och illvilliga hugg.

Jag berättar aldrig att jag skriver. Det känns egentligen rätt jävligt. Om jag gillade att tillbringa kvällarna med att skruva på bilar skulle ingen titta på mig suspekt när jag sa det. fast, ibland tror jag att folk gör det i alla fall. Stirrar suspekt alltså.

Men det får vara hur det vill med det. Det får vara hur det vill med stirrande suspekta blickar, höjda ögonbryn och "jasså-du-är-en-Sån-typ"-blickar. Det får vara som det vill med det. Jag orkar inte vara tyst med det längre. Jag orkar inte. Jag skriver och jag har ambitioner och pretentioner med detta jävla skrivande!

Sålunda har jag talat!

So it has been written, so it shall be done, dammit!

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Amors pilar föll som regn...

2010-09-14T23:04:00.002+02:00

Jag har dubbelsäng nu för tiden. Det är en ny upplevelse för mig. Trots att jag är trettiosju år så har jag aldrig ägt en dubbelsäng. Dessutom bor det en annan människa i den halva av sängen som jag inte bor i. Jag upphör aldrig att förvånas. Tidigare har det varit trånga enkelsängar, madrasser eller futoner. Men aldrig dubbelsängar. Och om det varit dubbelsängar har det varit dubbelsängar som jag inte riktigt varit inblandad i. De har bara funnits där och jag har hamnat i dem mest i egenskap av någon slags gästskådespelare.

Men inte nu längre. Nu finns det en dubbelsäng här. Som jag sover tämligen gott i. På den andra sidan sover en helt underbar människa också tämligen gott. Det är fortfarande nytt och konstigt.

Man grubblar på det där ibland. Tänker på det som hänt, på alla dubbelsängar och futoner och madrasser som passerat i ens liv och man ser tillbaka med ett visst vemod på vad man idag upplever som ett fritt och obundet liv.

Men man romantiserar sitt förflutna. Man romantiserar det och minns det som bättre än vad det var. Ibland tänker man hur jävla bekvämt det var utan dubbelsäng. Men man glömmer alltid all terror och alla skrik. I minnet är det förflutna alltid så mycket bättre än det närvarande det en gång var. I minnet av den där tiden finns inga öde vaknätter med koffeinskakiga händer över askdammiga papper. I minnet finns bara leende kvällar, kalla öl och vad man idag inbillar sig var frihet.

Men det var inget annat än ensamhet. Självvald eller inte, så var det ensamhet. Inte frihet.

Så man vänder sig om och ser på den där människan som snusar och sover på den andra sidan av dubbelsängen och man ler.

Därför att nuet är alltid något mycket verkligare än det förflutna. Nuet är alltid lyckligare. Men det krävs att det blir ett förflutet innan man inser det. Det är kanske en högst mänsklig förbannelse? Vi kan aldrig minnas tiden förrän den dött och försvunnit in i det förflutna. Tiden rusar och springer med oss och mitt emellan framtiden och det förflutna lever vi. Så gott vi kan.

Det är en fascinerande känsla att se på en människa som man vet älskar en.

Hon lägger min pyamas vackert hopvikt under kudden när hon tvättat. Hon måste inte. Men hon gör det. Hon gör det för att hon vill.

Jag tror det är för att hon älskar mig.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

You used to ride on the chrome horse with your diplomat who carried on his shoulder a Siamese cat...

2010-05-19T23:50:00.003+02:00

Med en siames på magen blir livet lite lättare. Siameser är intellektuella djur, deras blå ögon viskar ofta något som påminner om begynnelseraderna i Ash Wednesday.

Det är maj uti konungariket. Solen har faktiskt kommit tillbaka. Det gör mig, om inte lycklig, så i alla fall nöjd. Och nöjd är inte dåligt. Nöjd är absolut inte dåligt. Inte i maj på balkongen när solen skiner och en siames sover på magen. Man är nöjd. Téet svalnar i glaset. Men det gör inget. Det är grönt té. Det smakar lika bra kallt.

Mingus fantastiska bas smyger sig ut genom balkongdörren. Mingus var en arg man. Men i maj spelar sånt ingen roll. Mingus var aldrig arg med en siames på magen. Ingen är arg med en siames på magen.

Siameser är magiska djur som vet hur nobla deras profiler är. De har stora vassa klor. Men de använder dem med förstånd. Siameser är kloka djur.

Mingus låt II B.S är som en siames i knät. Det har varit mycket jazz den här våren. Det har varit mycket jazz över livet det senaste året. En ständigt pågående BeBop som faktiskt börjar göra mig lycklig och levande.

En siames på magen. Té i glaset. Jazz, bra levande jazz. Och en solnedgång i ögonvrån. Tillvaron tillåter ibland en man att bara luta sig tillbaka en liten stund... Better get hit in yo' soul...!

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

April is the cruellest month...

2010-04-13T23:07:00.002+02:00

Fönstret i sovrummet är ett söderfönster av födsel och ohejdad vana. Ibland, precis innan solen försvinner för aftonen bakom höghusen, fylls hela fönstret av innergårdens sakrala glöd. Det är ett mycket vackert ögonblick just där, när trädens stela och kala kronor får en disig nimbus av ljus.

Det där fönstret är ett väldigt bra fönster att stirra ut genom. Jag stirrar inte så ofta som jag skulle vilja. Men jag tar de stunder jag kan få. Söderfönsterstirrande är en underskattad konst.

Now´s the time snurrar runt i huvudet. Det är alls icke oävet. Man kan ha värre låtar snurrandes i huvudet. Now´s the time ekar en massa synkopier över hjärtslagen.

Charlie Parker var en jävel på hjärtslag. O Birdman, var är du nu? Var är du i denna oändliga aprilhimmel? I struparna på en miljon starar? Eller i den långsamt dunstande vattenpölen? I båda misstänker jag. Vet jag. Den här våren är Birdman överallt.

Det här är min trettiosjunde vår. Jag är glad att jag lever. Häpen över att jag lever. Förundrad. Storögd. Hela världen väller in i min skalle. Jag har för länge sedan insett att jag inte kan stoppa den. Det gör inget. Jag kan leva med det. Till och med överleva.

Våren är ett elakt och enormt hopkrupet febrilt skrattande djur. Ivrigt stirrande och klar till det stora språnget. Det kommer att slita strupen av den här vintern. Det kommer att mörda den här vintern. Det kommer att blåsa luft under vingarna på det vansinne, med tunt ljus under björkkronorna och oändliga ljusa nätter, som är sommarens vitglödgade jävla underbara demon.

Now´s the time hamrar in spikarna i vinterns kista med fjärilslätta hammarslag.

O Birdman, Birdman. Det är vår på allvar nu...På allvar...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Well, sometimes I might get drunk, walk like a duck and stomp like a skunk...

2010-03-10T23:22:00.002+01:00

Alkohol var en gång i världen något gudomligt, något som fick upp en i de magiska sfärerna och verkligen gjorde en större. Det var en helt fantastisk nyckel till precis allting i hela tillvaron. Brödraskap, tankeeufori, oemotståndlig skönhet, verbal ordjonglering och friskhet i tanken och livet. Det var kort sagt ett mirakelelixir. Dess glans omgav stundom hela tillvaron. Man söp. Och när man seglat upp i de högre berusningsstratosfärerna så fanns det bara en sak att göra: fortsätta jaga berusningen. Fortsätta dricka tills varenda hjärnmolekyl låg flytande, seglande, sprittande i en enda gigantisk ocean av den renaste sprit.

Det var som om en hemlig kultur slog upp porten till sitt innersta Sanctum, där när fyllan upptäcktes. Alla ritualer, supen i spetsglas, ölen som immade kall frost på svala glassidor, den skramlande iswhiskyn som verkligen porlade nedför halsen som en irländsk ren och klar bäck. Varje fest var en solklar karneval i fyllans allting övertagande vansinniga, lysande, ruskiga, rusiga, helt briljanta karusell.

Vi var kosmonauter på väg mot de okända rymder som fyller insidan av skallen. Vi var som upptäcksresande som bröt ny, obeträdd mark. Vi var oerhörda och omätliga. Vi var grandiosa och storartade. Vi var kort sagt samma snoriga valpar som i alla världsliga jävla tider upptäckt alkoholens kameraderi för första gången. Det är egentligen inte unikt alls. Men samtidigt helt jävla lysande unikt.

För det var vi som upptäckte det där. Det var vi som lät våra arma själar marineras i underbar sprit för första gången. Det är klart det var oerhört. Detta underbara hade aldrig hänt oss förut. Hela universum ändrade form där och då när ölkapsylerna pyste hemlighetsfullt och löftesrikt och snapsar porlade ner i kylda glas. Det var en fantastisk upptäckt som banade väg för takklättring, midnattskurtiserande, broderliga samtal om livet, vrålande saluter till livet och kvinnan, underbar musik och enorm humor. Man fick för en kort stund leva mitt i det där rövarbandet uti själva Sherwoodskogen.

Det där pågick i år. De stora fyllornas år. De enorma festernas år. Ett smärre liv levt mellan korkens öppnande och bakfulla förmiddagar. Men det ebbade ut. Alkoholen slutade glänsa. Den slutade vara mysterium och blev...Nöje och smak. Jag antar att vi växte upp. I alla fall lite. Jag ska inte säga att jag saknar de där dagarna. Ingenting skulle kunna få mig att vilja ha dem ogjorda. Men jag är glad att de ligger bakom mig. Numera är den ytterst sällsynta brakfyllan mer att betrakta som olycksfall i arbetet än önskvärt euforistadium.

Jag älskar fortfarande alkohol. Dess förmåga att lyfta smaknyanser till gommen, dess förmåga att slipa bort lite grann av vardagens vassa och gråa och hårda kanter. Men fyllan har förlorat sitt mysterium. Den är utforskad framlänges, baklänges och tvärs över. Hårt och radikalt utforskad. Ibland via smärre blodviten och krossat lösöre. Den är utredd till fullo av mig och mina forskar/kosmonaut-kolleger. Vi gick ytterst grundligt till väga. Vi fick en hel portfölj full med erfarenheter och nojor att ta med oss. Tack, O Alkohol, för denna ynnestgåva utan vilka våra jämmerliga små korta men långsamma liv alls icke skulle ha varit de samma.

Jag saknar inte de där enorma fyllornas år. Men ibland, när den lilla och stilla fredagsölen sänks, så kryper det upp en smådjävul från reptilhjärnan just precis när ölen landat i magen och börjat sprida sitt klara gyllengula ljus över tillvaron. Den kryper upp där på axeln och flinar och säger: Nu jävlar kör vi. Ge järnet. Shoot, man, shoot! Jag brukar aldrig lyssna på honom.

Men det är kul att se att den fan lever i alla fall.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Bring me my pipe, I´m gonna smoke it...

2010-02-22T22:31:00.001+01:00

"Rökning dödar". Så står det på tobakspaketen. Rakt upp och ned. "Rökning dödar". That´s it. Inget annat. Bara "Rökning dödar". Det finns ingen annan argumentation i de orden än att tobak är en laddad revolver mot din tinning.

Ändå röker vi. Trots att det enligt paketet bara är en långsam självmordsmetod. Trots att det enligt paketet är en enda enorm HelvetesMotorväg som endast leder oss i graven med förtorkade lungor, förminskade testiklar och tumörer växande i varenda extremitet. "Varför?", frågar sig vänner av ordning och ickerökare (vanligtvis samma personer) ofta med mer än en aning harm i rösten, "Varför i hela himlen och helvetets namn gör du detta?"

Och svaret är så enkelt: Tobak göder själen. Den må vid överdriven konsumtion mörda kroppen men den får själen att leva och spritta och visa världen ettusen nya dansande kroppar som svettas stora idéer över världen. Därför röker vi. För att tobak får själen att leva. "Rökning dödar" står det på paketen, men vem vill leva med en död själ?

Rökning är tydligen det mest avskyvärda man kan syssla med, undantaget barnamord, uti konungariket idag. Man är bannlyst från alla offentliga etablissemang, man är hänvisad till kalla gränder och taklösa perronger. Man får stå i skamliga små kurande samlingar av likartade förtappade och ägna sig åt sin underbara last under De Lastfrias pejorativa och tunga blickar.

Men man gör det. Man gör det som krävs. Man anpassar sig. För rökning är en mycket trankil och stoisk sysselsättning. Således är även rökare i de flesta fall trankila och stoiska. Man ställer sig i lä så gott man kan och tänder. Sedan sluter man ögonen när Jean Nicots fantastiska upptäck seglar ut i blodomloppet och tänder små supernovor bakom ögonlocken och jagar bort varenda aggressiv spänning i uppjagade muskler. Man står där i sin eviga skam och njuter fullständigt av världens enda livgivande gift.

Att tända en pipa är en handling som får den mest koleriske att varva ner och ger en människa ett ögonblick av klarsyn mitt i livets bullrande orkan där man faktiskt kan tänka. Nu påstår jag förvisso icke att ickerökare inte tänker. Alls icke. Några av mina närmaste och mest älskade medmänniskor är ickerökare. Och jag vet, säger vet, att just dessa människor tänker ovanligt mycket och ovanligt vackert. De skulle tänka fantastiskt om de vore piprökare, enligt undertecknads humbla åsikt. Men den får stå för undertecknad som högst partisk när det kommer till brukande av den heliga örten.

Vad jag försöker säga är att trots att "Rökning dödar" så har rökningen även en vänlig sida för världen och människan. En nästan nödvändig sida i den grå malande vardagen. För vissa människor, för visso. Man kan bruka med förnuft, så att säga. Excesser är mycket sällan nyttiga eller nödvändiga (få undantag finnes tidvis i människans liv, särskilt under de, ska vi säga, "formativa" lägre tjugoåren). Man ska kanske inte välja att enbart läsa det som socialstyrelsen skriver i ämnet, utan inse att bruket av det stora gräset har en större dimension än den rent invärtesmedicinskt hälsosamma. Det finns en själslig dimension som faktiskt är större än alla eventuella risker.

Glöm inte det nästa gång tanken kommer upp att vifta med fingret i ansiktet på en intet ont menade nikotinist. Och tänkt på att ni kanske stör en tänkare.

"Rökning dödar". Förvisso. Fast det gör livet med (och det har inte ens en varningsettiket). Otvivelaktigt och ofrånkomligt. Dö skall vi alla göra. Men jag tänker göra det med en levande, sprittande, dansande, tobaksdoftande själ.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

The earth died screaming...

2010-02-17T23:25:00.000+01:00

Snön mot fönstret väser som en ande. Elementet droppar och krukväxterna gråter efter sol och syre. Det är vinter i världen. Två tredjedelar av oss svälter. En tredjedel är upptagen av schlager, Let´s dance, nya tandblekningsmetoder och krig.

Ibland tror jag att vi, människan, är universums kackerlackor. Det är därför vi aldrig får besök av utomjordingar. På de interstellära kartorna är vår kvadrant utmärkt med en dödskalle. Vi människor är universum kackerlackor. Allt vi tar i, tar vi i av girighet. Allt vi lägger händerna på måste ofelbart svinas ner och vattnas ur. Det är därför det övriga universum håller oss i mörkret. ET åkte förbi för länge sedan. Men det luktade så jävligt här att han inte vågade stanna.

Det är för underligt. För vi har alla det i oss. Vi vet vad som är det sanna och rätta. Vi vet vad som är det rättvisa. Vi skulle kunna ha en annan värld. Men vi väljer alltid den korta vinstens väg. Och det är för sorgligt. Det är själva beviset på vår inneboende kackerlackighet.

Vi är universums kackerlackor, som om vi fick chansen, skulle föröka oss och sprida oss och skövla allt i vår värld. Det är antagligen därför vi är planeta non grata.

Titta bara på oss. Två tredjedelar av oss svälter, men en tredjedel har minsann både ett överflöd av oxfilé, bekväma kombibilar, glassiga magasin och hangarfartyg. Men den tredjedelen som har allt stoppar förvisso små mynt i små bössor då och då. Så man kan säga att vi gör vad vi kan för de som inte har.

Kackerlackor.

Vi går in i mörkret. Alla försök att göra något åt det är bara lögner. Eftersom ingen vill göra något. Ingen kommer att göra något, så länge det kostar. Vackra ord om solidaritet och allas lika värde är just vackra ord. Så länge vi har viktiga saker att lägga pengarna på, som förarlösa bombplan, internationella hamburgerkedjor och Anna Anka kommer ingen någonsin att hjälpa.

Att ställa upp för ett, på grund av koloniala intressen, genomkorrumperat land går icke. Att, när landet utplånats av en naturkatastrof, lägga pengar i en bössa går an.

Vi gör vad vi kan för de som inte har, säg inget annat, vi gör vad vi kan. Så generöst är vårt stora insektshjärta. Ta en smula från vårt bord, men inte för stor. Och inte en som kostar något. Så kan vi sätta oss ner i tältstäderna och förklara: "Du förstår lille vän, din svält är i själva verket ett mycket vackert offer. Hela ditt lands misär gör det helt enkelt möjligt för några få människor långt borta att bo jättefint och fylla sina hus med en hel massa roliga saker. Dessutom har de här människorna råd att köpa en hel massa jättebra vapen som kan skydda dem från elaka människor som vill ta ifrån dem deras roliga leksaker. Så jag hoppas du förstår att, trots att din mamma ligger under ett parkeringshus och din pappa bara har en arm kvar och alla dina syskon dog i lite oturliga epidemier, så lider du för att någon annan ska få det riktigt, riktigt bra. Se här! Ta den här jätteroliga bollen som vi köpt åt dig för pengarna i de där små bössorna. Lek en stund, så tänker du inte så mycket på tråkigheterna."

Kackerlackor.

Vi är så upptagna av vår egen jävla förträfflighet och vår egen jävla övertygelse om vår rätt att bestämma över, inte bara världen utan hela djävla universum, att vi inte inser hur små vi är.

Små jävla infekterade kackerlackor som sprider sig som en svulst. Giriga, ätande kackerlackor som stirrar på varenda lite smula och skriker "MinMinMin" i kör.

Det borde döda oss, allt det här. Det borde döda oss att vi äter varandra och aldrig för en enda sekund låter någon utanför leva. Det borde döda oss. Men den giriga delen i människan är som ett virus. Ett virus som äter allt. Som göder sig på grova tuggor ur den vackra själen vi alla ändå har.

Kackerlackor. Stora själviska kackerlackor som äter, förfular, förfalskar, förnekar allt.

Eller så har jag fel.

Med en tillräckligt stor stövel kan man stampa ihjäl även den mest ihärdiga kackerlacka.

Ska vi försöka stampa lite?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

There's nothing sadder than a town with no cheer...

2010-02-15T00:24:00.004+01:00

Små vägar slutar alltid någonstans.

De passerar förbi och försvinner ut i den granbefolkade tystnaden.

Där, i de uthuggna gläntorna, står vaktposter på led. Små sorgsna samlingar hus, där ingen längre orkar. Där ingen längre tror.

Husen stirrar på varandra med tomma fönster. Tysta fåglar på döda ledningar. I dikeskanten växer gräset högt.

Vildäpplen mognar ikapp med vetet. I kulvertarna under vägen göder gråsuggor råttor.

Detta är en död bygd. Varje form av förnuft har för längesedan försvunnit in i tegelfasaderna.

Detta är en död bygd, en bygd utan tro som är dömd till förmultning.

Detta är en död bygd. Livet har för länge sedan dragit vidare. Tiden har dragit vidare.

Kvar finns bara tomma hus och tomma människor.

Cellerna i denna bygds organism kommer att falla samman och isär i avflyttningens svåra cancer.

En dag skall skogarna och träden ta tillbaka all mark som stals och svedjades av ett hundra hungriga bondearmar.

Den svulst som är människans spår skall läkas.

Träd har inga minnen som vi vet om.

Allt ska glömmas under daggens och mossans täcke.

En ruin blir människans grift.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Play it fucking loud!

2009-12-16T23:50:00.004+01:00

Dylans Live ´66. The Royal Albert Hall-concert som egentligen är the Manchester's Free Trade Hall-concert, fast det spelar i sammanhanget en mindre roll.

Det finns ingen bättre liveplatta än denna. Det är bara så. När Bob pluggar in och stampar igång Tell me Momma exploderade musikhistorien.

"And I know that you know that I know that you know, tell me something aint right…"

Och det som talar till mig är den där spöklika orgeln som klättrar uppför skalorna och tävlar med gitarren och hur virveltrummans skinn är som en sargad rygghud och hur Dylans dervishrusiga röst skär genom mörkret.

Det finns egentligen ingen liveplatta som är större än denna. Det bara är så.

Den är som ett godståg fyllt med skallerormar, amfetamin och honung. Den vackraste silvertunga ni någonsin hört tillhör faktiskt Bob Dylan. För det han skriar ut på just detta vax är inget annat än ren och skär ärlighet. Nåt som är så jävla sällsynt i liveplattornas värld. Det är ren desperation ni hör. En Dylan som är fångad i folkgitarrernas eko, som har blivit Kodakreproducerad som Protestens Konung, som blivit karbonkopierad som den som skriker mot etablissemanget. Men vad det gäller är att han alltid varit större. Han skrek inte mot etablisemanget…”It used to go like this, now it goes like that”…Han Skrek Mot Alltet. Och det är viktigare än att bryta mot en dogm eller två. Viktigare än att bryta en norm eller två. Viktigare än att låta sig vaggas in i förutsägbarhetens trygghet.

Därför att ni skall veta detta. Bob kunde ha surfat på vågen. Bob kunde ha sagt ”Jag skall bli min generations budbärare” och han hade levat för evigt och sjungit The Times They Are A-Changing vid lägereldarna. Alla hade trott på honom. Men sade Bob: Varde min sanning i ljuset? Klev han upp på alla pekpinnehästar och sade: Hör, jag har sanningen? Nixum. När hela världen satte på honom snaran som folkpoet så stoppade han i kontakten och lät rundgången skrika ut protesten mot etiketterna.

Och ingenstans blir det tydligare än på Live ´66. Den första delen smeker en. En akustiskt gitarr. En ensam röst. Men han fintar oss, den gode Bob. För när den andra delen börjar så börjar den i dysfunktionell disharmoni. Ostämda gitarrer ylar ut sin övergivenhet i natten. Vilsekommna orglar ropar ut sin övergivenhet. Sen kommer Bobs stövel och stampar in hela amfetamintåget. Och han gör det inte på det sjävklara sättet genom att helt enkelt citera sig själv i en av sina hits i elektriskt tappning. Han gör det i Tell Me Momma. Där han själv upplyser oss om tveksamheten i hans företag, där han själv skriker om att det han sett det har vi sett och det vi sett har han sett, men att allting ändå skriker ut sanning…

"0l' black Bascom, don't break no mirrors
Cold black water dog, make no tears
You say you love me with what may be love
Don't you remember makin' baby love?
Got your steam drill built and you're lookin' for some kid
To get it to work for you like your nine-pound hammer did
But I know that you know that I know that you show
Something is tearing up your mind.

Tell me, momma,
Tell me, momma,
Tell me, momma, what is it?
What's wrong with you this time?"

Det bara är så.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

I think we´re in rats alley, were the dead has lost their bones

2009-12-09T22:39:00.001+01:00

Råttor i själen som gnager och äter i fruktan och tvekan. De sår av tvivel som det förflutna öppnat läker aldrig.

I förtvivlan skriker kritan mot griffeltavlan.

Råttor i själen. De bittra vattnen passeras aldrig. De ljuva vattnen har för länge sedan torkat.

Jag kan inte orka längre. Ett helt liv som slagits mot bitterhet och cynism räckte inte. Det är över.

Råttor i själen som gnager och äter sig feta på det som en gång var det sköna i mig. Bara det vidriga och hårda finns kvar. Jag försökte slåss och förlorade. Det enda som finns kvar är tårfuktiga kinder och två slitna händer.

Men det är bara på låtsas, allt detta döende. En lek när tillvaron slagit en till marken för tusende gången. En lek där man får gömma sig en stund, dölja sitt tårstrimmiga ansikte och vila i uppgivenheten.

För jag orkar. Jag orkar alltid. Det finns en kärna i mig som aldrig någonsin ger upp. Det är livet i mig. Livet och kärleken. De är min högra och min vänstra näve.

Där emellan finns skallen bland molnen. Alltid bland molnen.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Then the shaft was soon shut ,and more work was cut, and the fire in the air, it felt frozen

2009-11-23T22:31:00.002+01:00

Hallstahammar, Hällefors, Fagersta, Ludvika, Laxå, Vålberg. Det är så många namn som ekar tomma i vinden. Efter tjälskjutna riksvägar ligger de stilla och åldras i tystnad.

Bruksorterna. Hela landet är fullt av dem. De är vår vagga, hela vårt lands granitärrade sköte. Jag tog mina första staplande steg ut i den här världen i en sådan bruksort. Reste mig upp och stirrade förundrad på världen för första gången. Ett nyfiket barn som snabbt slogs till lydnad och underkastelse. Men jag blev aldrig kuvad. Idag kan jag se på barnet med stolthet. Det må ha gråtit, men det lät sig aldrig kuvas.

Det är sömnens samhällen. Avsomnade, sovande, skilda från världen genom osynliga väggar. Människorna rör sig i stillsamma cirklar i det avsomnade och det sovande. Grått gräs som vajar mellan syllarna, mellan spåren av en annan tid. En tid som lovade en frälsning genom dessa spår, dessa maskiner och genom tusen människors svett. Det som en gång var levande. Det mest levande vi visste. Ett slags ursprung till allt som var våra förfäders framtid.

Folkparker, socialdemokrati, miljonprogram, konditorier, Konsum. Det är så länge sedan nu. En evighet. Lika solkigt overklig som ett gulnat fotografi.

Sömnen och övergivenheten håller varandras händer.

De som blev kvar. De som flydde. De som flydde men återvände. Jag vet inte vilka som är lyckligast. Jag flydde. Ryckte upp fingrarna ur den där jorden som danade mig och flydde. Det tog år innan jag blickade tillbaka på allvar. Tyngden av den där svarta skogssilhuetten mot horisonten var för stor. Ån var så kall. Luften så tät av gårdagsdunster. Jag flydde, men lämnade kvar det som man borde kallat barndom. Lämnade kvar allting och sprang med mina tomma händer och min fulla skalle.

Alla dessa små städer. Det är hopplöshetens byggd. De små parkerna. Stängda öde butiker som för länge sedan gav upp. Småstadsförbannelse. Småstadsfrälsning. Tröttheten och uppgivenheten.
Men det här är själva vaggan. Urtypen för vad vi skulle kunna kalla svenskhet. Vi gick ifrån ett bondesamhälle. Vandrade in i byarna. Som blev småstäder. Orter. Uppsprungna runt industrier. Ty frälsningen låg i industrin.

Sedan drog sömnen in över nejderna. Ingen talade om att i ett föränderligt samhälle måste varje samhällsmedlem vara lika föränderlig. Men människan är skapt för stillestånd, trygghet. Det var det som eftersträvades när bruksorterna byggdes. Lojalitet. Ty dessa fabriker skulle stå i hundratals år. Generationer skulle få sin utkomst härifrån. Allt skulle vara Trygghet. Och så länge man knogade på skulle denna trygghet finnas. Allt i sann Lutheransk anda. De som jobbar skola också äta.

Men allt detta försvann. Ur tryggheten skapades ingenting. Alla löften sveks. Nu finns bara tomma skyltfönster och öde fabrikstomter kvar. Av miljonprogrammen finns inte ens dammet kvar.

Det som byggde dessa samhällen var löften. Löften som inte var var värda ett avbrutet vasstrå. För är inte det kapitalets natur? Är du behövd så lovas du allt, men när löftena skall infrias finns ingen kvar som vill infria dem.

Ideal dör alltid. Deras halveringstid är förvånansvärt kort.

Jag slet mina händer ur den där mörka jorden som fostrade mig. Drömde i år om tomma fönster, gult tegel och väldiga slagghögar. Jag är äldre nu. Men mina drömmar är yngre. Det är bara ibland som den skräckslagna pojken rusar efter banvallen. Det är bara ibland som ljuset gulnar och jag blir tolv år för ett kort ögonblick. Bara ibland. Samtidigt finns den där. Inristad i mina numera breda axlar, evigt etsad i linjerna i mina stora nävar. Bruksorten. Det där obändiga lilla samhället som krossade mig till den jag är idag lever kvar i mig. Det har tidvis varit en mycket elak symbios. Men med tiden har jag sett på den med en viss acceptans. Eller förståelse.

Den finns kvar i mig, den där mälardalen, som är så smärtsamt vacker.

Så smärtfylld och hjärtlös.

Så rotlös och längtande.

Så sovande och bortvittrande.

Jag var där en gång. Gick, rökte, mindes och tänkte. Och för ett ögonblick som dånade mer än ett godståg, mötte jag mig själv där. Liten, nyvaken, orädd, klängande på järnvägsbron.

Det var mycket vackert.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

It only believes in a pile of dead leaves

2009-11-11T22:24:00.002+01:00

Människor är nobla i november. Det finns inget annat adjektiv för att beskriva oss i november. Nobla, hukande, huttrande ordlöst svävande genom den grå kylan. Nobla, krypande genom frosten, utmattade, svärande mitt i mörkret, mitt i den ständiga nedbrytningen, mitt i köttets förbannade svek. Nobla, som upphöjda munkar, påbyltade i tyst procession.

Mitt i den här obönhörliga resan mot aphelium fullständigt krossas man av hur vackert allt är. Hur vacker världen är när den sover.

November är ett täcke över världen.

På morgnarna är världen tyst, trots larmet, trots trafiken, trots de övergivna skriken från de övergivna människorna. Den är tyst och vacker. Ett slutet ögonlock utan minsta dröm bakom.

November är en kall hudvägg över tillvaron. November är alltid så öde och vackert, så tyst och fridfullt. En nobel månad som är nobel just på grund av sin likgiltighet och sin vila.

Det är vackert i november och jag låter mina trötta ögon följa andedräkten när den stiger mot himlen för att dö.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Sometimes I feel like a motherless child

2009-10-20T21:33:00.004+02:00

Vad gör man åt en värld som med all önskvärd tydlighet är på väg rakt åt helvete? Vad gör man åt saker och ting när man sitter i bräcklig farkost mitt i ett stormande hav av girighet, av dumhet, av maktfullkomlighet, av en ständigt växande ren och skär idioti? Vad finns det att ta till när högerretorikerna gastar fram rent trettiotalsmässiga brunfärgade brösttoner? Vad finns det att gömma sig bakom när girigheten och stupiditeten rusar runt och kastar katastroflarm omkring sig? Var tar man vägen när alla är för rädda och uppskrämda för att ens tala med varandra? Vad gör man när uppgivenhetens svältande ansikte är det enda som syns på himlen från en tänkande människas ack så rankiga lilla eka mitt i idiotstormen?

Vad gör man?

Man biter ihop och öser båten. Utan att ge upp även om det hotar att dränka en. Man skriker och tjuter och försöker förbanna stormvinden till tystnad. Man slåss mot de där vansinniga vågorna av idioti. Man öser och skriker och förbannar. Det är vad man har. Man har sin röst, sina armar, sin arma skalle. Det är vad man har. Det är det enda man har.

För vad finns det för alternativ? Att ge upp och låta sig dränkas, sugas in och ätas upp av allt detta? Att låta det här bli en värld där girighet är den enda dygden? Njet. Det alternativet existerar inte. För en död in i detta vore så fruktansvärd att det aldrig någonsin kan vara värt att ge upp. En död in i detta vore en spottloska rakt i ansiktet på själva livet och skapelsen.

Det enda vi har att sätta upp mot allt detta fruktansvärda är oss själva. Det var vi som skapade allt detta, vi som lät det hända, vi som stod tysta, vi som lät oss vaggas in i en fuktig filt av idel lögner. Vi lyssnade och var naiva nog att tro på dem. Att tro på att en expert är en expert utan dold agenda, att en politiker drivs av demokratiskt patos istället för pensionstrygghetshunger, att människoliv aldrig köps och säljs som vilka andra varor som helst.

Vi föll för allt det här och lät den här världen skapas omkring oss. Och vi göder den fortfarande. Det är vår kraft som andas liv i girigheten. Det är vår kraft . Det är vår kraft och vi kan ta tillbaka den. När vi vill. Om vi vill.

Vi kan skrika och slåss istället för att hålla käften. Vi kan ställa oss upp och skrika J'accuse åt allt vi ser som gömmer orättvisa bakom polerade fasader. Vi kan ifrågasätta vem som säger vad och vad denna någon egentligen vill uppnå istället för att tanklöst svälja allt som sätts framför oss för att en annonssäljare skall tjäna sin Judasgeld. Vi kan ställa oss upp med knutna nävar mot förtrycket var det än sticker upp sitt hiskeliga ansikte. Vi kan. Glöm aldrig det.

Makten må verka fjärran och ogreppbar. Men den finns precis här mitt i det bultande hjärtat i bröstet på oss alla. Där bor verklig makt och vacker sanning. Glöm aldrig det.

Glöm aldrig det...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

But even the president of the United States sometimes must have to stand naked.

2009-10-14T21:59:00.003+02:00

Angående den i nuläget pågående debatten om konst och moral såsom instigerad av Hr G Hägglund, minister och representant för de BREDA folklagren.

Verklighetens folk är de som lever om nätterna, de som är sanningens apostlar och de som skriker på friheten.

Verklighetens folk är de som aldrig överger kampen, som lever genom tillvarons isande likgiltighet och som låter de knutna nävarna tala.

Verklighetens folk är de med levande ögon som verkligen ser sig omkring, som lever mitt i nyfikenheten och verkligen upptäcker världen.

Verkligheten är ingen etikett som man lättvindligt opportunistiskt klistrar på det som är ens egna murkna åsikter.

För de är här nu. Moralisterna, Puritanerna och de Rasande Rabulisterna. De är här nu. De kryper fram som mask ur trä och slänger fram sina åsikter. För de vet, tro inget annat, de vet. Vad som är bra för dig. de vet vad som är bra för dig både bildligt och bokstavligt. De vet hur man räddar din odödliga själ från omoralens mörker.

För det börjar så. Vad är rätt? Jo, det är rätt som alltid varit rätt. Konst är konst om man ser vad det föreställer. Så är det. Allt annat är omoral.

Nymoralismen kryper alltid fram så fort krisen tuggar oss i nacken. För vad är det som alltid räddar oss? Den gamla goda tiden. För det var så vackert då. Mamma stod i rutigt förkläde med en kanna saft. Pappa jobbade och solen sken alltid. Så vart ta vägen när hela värfärdssamhället rasar samman under hyperkapitalismens rovgärning. Jo, tillbaka in i en barndom som var vacker och ljus.

Moralen är alltid det viktiga. För du vet inte hur moralupplösningen påverkar dig. De som vet är de som styr. De vet vilken konst som är bra för dig. Och bra konst är konst som inte upprör, konst som pryder sin plats, konst som man ser vad det föreställer. Konst är något behagligt som man täcker sina tapeter med.

Så vi lutar oss tillbaka och låter de bestämma. För vem vill bli upprörd?

Det är bara det att konsten är Alltid hungrig. Konsten Vet. Konsten har alltid vetat. Konsten är det som alltid säger sanningen. Konst upprör. Den måste uppröra. Det är dess sanna natur. Dess enda natur. En konst som inte upprör är död konst. En konst som inte väcker känslor är den vidrigaste av alla lögner.

Konst måste alltid vara otyglad. Konsten måste alltid stå på den Andra sidan.
Ett samhälle som inte låter sina konstnärer leva dör, det vissnar bort och förfaller in i ett tankens svarta ruintillstånd.

Hägglund talar som om han vet. Som om han vet vad det innebär att leva. Hägglund är en död man som inte inser att det han representerar är just konstens antites, att han hyllar icketanken, att han vill att Luther ska härska och att du gör ditt jobba och se för fan till att varenda skattekrona kommer in till staten. Ety staten måste sköta viktiga ting, så som bankrekonstruktioner, politikerlöner och generaldirektörsbonusar.

Vad Hägglund aldrig talar om är att det ligger i just hans intresse att just du jobbar en hel dag och knallar hem och låter dig vaggas in i stillsamt slummer av tv4såpor. Hägglund vill inte att just du ska tänka. För då skulle du kanske tänka ut att just Hägglund är en tidsresenär från 1820.

Ingen politiker i ett demokratiskt samhälle är intresserad av medborgare som tänker. Lydnad är lag, konsten skall bara avbilda den synbara verkligheten och du ska jobba tills du spyr. Basta.
Ingenting annat.

Konst måste alltid vara polemik. Om den inte är polemisk så dör den. Och när konsten dör, dör världen.

Det är verklighet.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

The sun´s not yellow. It´s chicken.

2009-10-12T21:32:00.001+02:00

Detta är en feg mans bekännelse.

Jag gråter ofta. Av Bach och Mr Blue Sky. Men det får aldrig någon veta.

Jag är en feg man. Jag vågar inte sjunga för kvinnan jag älskar. Men en dag ska jag göra det. Lovar jag mig själv i hemlighet. Jag är för feg för att säga det högt.

Detta är en feg mans bekännelse. Jag gör den i tysthet, med nästan ohörbara klick på ett tangentbord. Jag är för feg för att tala högt.

Detta är en tyst bekännelse av allt jag aldrig gjorde och ungefär hälften av det jag faktiskt gjorde.

Ibland ser jag en tragisk figur i spegeln. Men det får ingen någonsin veta. Fasaden skall hållas stillsam.

Jag erkänner, bekänner och vittnar. Låter mina fingrar skriva ett tusen Mea Culpa med vit krita på en svart tavla.

Jag skriver aldrig under mina bekännelser. Men de är ärliga. Och ärlighet är den mest bekräftande vidimering som finns.

Jag gråter ofta. Av Mandomsprovet och Lille Prinsen.

Jag vågar inte sjunga för kvinnan jag älskar. Jag vågar inte.

Men en dag ska jag.

En dag ska jag sjunga för henne.

En dag.

Jag lovar.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

God is a concept, by wich we measure our pain

2009-09-23T22:53:00.000+02:00

Strax innan…Där i mörkret...När skammen aldrig ger sig av…Utan stiger upp blodröd ur de svarta djupen…Då...Strax innan man kvävs av det förflutna…Borde man få syndernas förlåtelse…

Ingenting annat….

Man får aldrig det...Men förlusten av förlåtelsen är kanske värdefullare…?

För skammen kväver en…Vad är det för inbillad sjukdom som får en man att skämmas över blod och kropp och sinne…? Vad är det för förbannad djävulsapostel som sitter och skrattar djupt hån över människan…?

Skäms den som skämmas borde…Men det händer aldrig…Skammen tillfaller bara De Lättrörda, De Galna och De som har tid att Tänka….

De som borde skämmas skäms aldrig…

I tider av oro ökar moralen…Man bygger murar och försöker blidka gudomar med asketism…Det fungerar aldrig…

Det finns bara grå död i det...

De enda dyrkansvärda gudarna är de som inte ryter åt lusten…

Moralen är de dygdigas bur…Där de gömmer sig för att se in i sin hemliga lusts ansikte…

Omoralen är frihetens säng…

Det värker…Man ska inte umgås med människor…De ser aldrig…De är blinda och bara fulla av sina egna bilder…

Världen är en dröm…Och i spegeln ser man aldrig sig själv…

Det är den som vet det som är fri på allvar…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Om Det Där...

2009-08-25T20:41:00.001+02:00

Jag förstår mig inte på livet. Jag har egentligen inga pretentioner på det heller.
Det är en hopplös uppgift. Livet är kanske till för att levas och inte för att förstås?

Jag har alltid sett det på det andra sättet. Att livet ska stå tillbaka inför övermakten hos någon allting överskuggande Förståelse. Att det viktigaste av allt var att först förstå och sedan kunna leva. Men efter alltför många år av daglig stångande mot betongväggar är jag böjd att ändra mig. Livet ska i första hand levas. Förståelsen kommer på köpet.

För det var så här: Livet, det hade smällt mig på käften för många gånger för att jag skulle vilja komma nära det igen. Egentligen. Det var härdsmälta. Alla väggar jag sprungit in i, alla jävla åsikter jag fått slagna i huvudet och alla gånger någon slagit brinnande spikar i bröstet hade förstört mig. För alltid inbillade jag mig. Jag gav upp. Jag satte mig ner och tänkte att "Okay, det är så här det är. Fuck it".

Jag tänkte aldrig resa mig igen. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer bli kär utan leva ett stillsamt liv med skrivande och rökande och kanske ha två katter som andades levande sällskap. Det var vad jag tänkte. Det var så det skulle bli. Då kom du farande som en jävla komet och slog sönder mina knän, slet tag i mitt ömma jävla hjärta och skickade alla mina planer åt helvete.

Men det gör ingenting. Ingenting alls. Alla de där planerna var värdelösa i alla fall. Då visste jag ju inte att du fanns. Nu vet jag. Och den vetskapen gör mig lycklig. Faktiskt lycklig. Det är en rätt ovan känsla för mig. Men jag tror jag kan vänja mig vid den.

Innan fanns det ingenting. Efteråt finns allt här. Innan var de svarta djupens tid. Nu är det frisk luft och Ljus, Ljus, Ljus. Du dödade mig lite grann där i ditt vardagsrum. Men det gör ingenting. För det finns goda dödar. Det här var en sådan. Det finns goda dödar som man dör och föds igen av. Till något annat. Till något bättre.

Det som hände var bara kärlek. Något så enkelt och så stort som kärlek. Och det är för jävla svårt att skriva om kärlek. Så jävla svårt att göra det utan att förfalla till klichéer. Men vad fan. Vad gör man när alla klichéerna är sanna? Då skiter man i dem. För sanna klichéer är ändå sanna. Och du är det sannaste jag vet.

När jag håller handflatan över din sängvarma rygg vill jag egentligen inte andas längre. Tiden kunde stanna och jag kunde bara få existera just där med smaken av varm hud i handen. Och tiden stannar faktiskt. Den gör det. Ljuset från oss reser i just den där sekunden. Om vi kunde följa med så skulle vi stanna i den sekunden för evigt. Eller tills vi bestämde oss för att vända. Men vem fan skulle vilja vända?

Vem fan skulle vilja vända?

Älskar dig Tess.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Blir du lönsam lille vän...

2009-03-29T22:19:00.003+02:00

Detta är de Senila Dårarnas tid...Inser ni det...? Vi människor har alltid varit dårar...En gång i världen var vi till och med Kärlekens Dårar...Det var en underbar tid...Men den har för länge sedan förpassats till arkiven...Nu är det bara de Senila Dårarna kvar...De hungriga...De som aldrig ser tavlornas motiv, utan bara hur rakt de hänger...

Blir du lönsam...? Har du ställt dig den frågan någon gång...? Hur mycket är du, just du, värd för kapitalet...? Har du någon gång dragit igång spotlighten och satt ljuset på just dessa små obehagliga frågor...? Vet du vad svaret är...?

Inte ett Skit...

Så jävligt är det...Inte ett skit...Det här är vad vi reducerat oss själva och hela världen till...Denna enda fråga...Är Du Lönsam...

Det mänskliga livet är idag ingenting annat än det som ryms i en kostnadskalkyl...Du är ingenting annat...Ditt liv, din själ, dina drömmar, dina visioner är inte ens värd en klapp på axeln...Ety drömmar är aldrig kostnadseffektiva...

Allt det här svider...Eller hur...? Att få sitt jag och hela sin tillvaro reducerad till siffror gör lite ont...Eller hur..? Som om man inte ens var en människa...Utan bara ett skattemedelsgenererande verktyg...

Visst är det oerhört...? Det är kris nu...Några torkade sig i arslet med en hel massa pengar...Och nu är det du och jag som får pröjsa muggpappret...

Det där låter inte särskilt rättvist...Eller hur...? Men rättvist är precis vad det är...För vi har oss själva att skylla...Enbart oss själva...Därför att vi inte gör något...Aldrig någonsin...Nävarna stannar i byxfickorna, hur knutna de än må vara...Vi har gett upp...Tydligen...

När tusen människor förlorar jobbet på grund av en kris som ett mikroskopiskt fåtal är skyldiga till gör vi inget annat än fuktar tummen och vänder blad och förkovrar oss i vilka buketter som eventuellt är aktuella i ett eventuellt prinsessbröllop...Vi är idioter som stillsamt låter oss fösas runt av de Senila Dårarna som vi frivilligt gav makten till för länge sedan av någon obskyr anledning...

Självklart får vi inte tillbaka makten lika lätt som vi gav ifrån oss den...Men vi skulle kunna ta tillbaka den...Vi skulle kunna...Om vi bara slet oss fria och lät tankarna leka på det sätt som tankar ska leka...

Vi skulle kunna ta tillbaka makten...Glöm inte det...

Så skicka en bomb till din makthavare redan idag* bara för att demonstrera hur en tung jävla folknäve skulle kunna sopa rent bland alla dessa döda blomster i samhällets ack så förfallna växthus...

*Naturligtvis ska man inte skicka riktiga bomber...Såna är elaka och destruktiva...Men man kan skicka en elak liten lapp där det står "detta kunde ha varit en bomb" bara för att skaka om maktknarkarnas ombonade höglönetillvaro lite grann...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

That corpse you planted last year in your garden, Has it begun to sprout? Will it bloom this year?

2009-03-23T22:51:00.000+01:00

Det enda sättet att överleva är att lämna ord efter sig...Genom dem kan man skrika från andra sidan döden...Man kan lämna något efter sig som är större och starkare än de mest solida byggnader även om de redan stått i tretusen år...Man kan lämna efter sig en tanke...

Tankar är Alltid större än den ack så karga verkligheten...Tankar är upphöjda, trankila och fullkomligt oblygt passionerade...Tankarna älskar världen...Jag antar att de gör det för att de alltid får sväva...

När man lämnar ord och tankar efter sig lever man för evigt...Det vet varenda död författare som någonsin vässat en penna...I vartenda bibliotek, i varenda boklåda, i varenda bokhylla lever de och andas...Och när alla dessa böcker förmultnat och fallit sönder till meningslös konfetti kommer alla tankarna att fortfarande leva och sväva och älska världen som bara tankar kan...

Jag tror det är därför jag envisas med att skriva Kärlek Kärlek Kärlek om och om igen på alla papper jag hittar...För att någon liten del av det som en gång var mig ska sväva i en, i alla fall liten, evighet...Och för att Du ska läsa...

För all denna Kärlek skriver jag bara för Dig...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Tell you now, that the whole town is empty

2009-03-23T19:41:00.002+01:00

Platser har en sällsam förmåga att ändra betydelse för en människa...Det som en gång var Hemma förvandlas med skrämmande hastighet till ett Borta, där man inte ens med furiös fantasi kan föreställa sig att man en gång bodde, att man en gång hörde hemma och att det en gång var platsen där man lät rustningen falla...

Städer ändrar betydelse i ens skalle...De är alla så olika men ändå samma...De sover i de där tidiga och ödsliga morgnarna när ingenting rör sig utom bortslängda papper och vinden i vattenpölarna...Alla städer är likadana när gatorna är tomma och alla fönster stirrar blinda ut mot ett ingenting...Alla städer är döda labyrinter när de inte får liv av människor...

Man ger själv det som är ens hem en själ...Utan att man vet om det...När man lämnar en plats blir den tom, steril, öde...

Ibland blir den det medan man fortfarande bor där...Den dör en stillsam död, utan att man märker det...En dag bor man i ett lik...

Städer ändrar betydelse i ens skalle hela tiden...De vävs in i ens liv med en osynlig och omärklig tråd..Och blir till en del av en själv...Fast man kanske inte alltid vill det...Man lämnar kvar bitar av sig själv och tar med sig andra...Som minnen, souvernirer, som värdelösa oädla stenar...

Ibland drömmer man om de platser man en gång kallade Hem...För vissa platser är det mardrömmar...För andra är det sommarbersåminnen...Och för en del platser spikar man upp ett pergament med ordet Purgatorium slarvigt skrivet, androm till varnagel...

Och vissa platser blir ett Hem utan att man vet om det...När man hamnar där floden slutar...Kanske inte lika långt västerut som man tänkt sig...Men kanske tillräckligt långt för att bli fri...?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Let It Bleed

2009-02-22T02:16:00.002+01:00

De dagar drömmarna kostar för mycket är HjärtAttacksDagar...
De spränger tillvarons lungor och fyller dem med bräckt och odrickbart vatten...
De dagarna är en blek spegelbild i ett smutsigt fönster...
De är, trots att de är sorgens dagar, omärkta i alla almanackor...
De dagarna är pest i själen och mjältsjuka...

Och om det bara kunde bli tyst här...Så att jag en enda gång kunde höra tillvarons urpuls tryggt ticka fram världens hjärtslag så skulle jag kunna andas...Men det är aldrig tyst här...Tidvattnet drar sig aldrig tillbaka...Det är aldrig tyst här...Och varje tanke kvävs och dränks av hjärtlöst buller...Och alla drömmar flyr, alla blommor dör och en miljon skrik slår mot kraniet varenda vaken sekund...

De dagar drömmarna kostar för mycket är VansinnesDagar...
De marterar och torterar allt ömtåligt och skrämmer det till tystnad...
De dagarna är själens fängelse...
De dagarna är undergångens förspel och insidan av en grav...
De dagarna...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Il Matto

2009-02-09T20:53:00.000+01:00

Narren i kortleken har nummer noll…Vilket är passande…Varför skulle narrar bevärdigas med nummer…..? Varför skulle narrar vilja ha nummer….? Varför skulle narrar över huvud taget eftersträva att på något sätt bli kategoriserade…? Och varför i hela helvetet skulle någon vilja kategorisera en narr….?

Narrarna är världens sista riddare…Narrarna är de enda som får bära vita hattar…Narrarna är de enda oskyldiga på denna satans karga jävla jord…För skämtet är den enda religion som aldrig kräver offer…Skämtet är den enda religion som öppnar sina kyrkor för luffare…Skämtet är den enda religion som låter hela världen vara kyrka…

Den enda sanna nattvard som finns är den som intas skrattande…

Och där på gatan står jag ibland och stirrar med fickorna fulla av papperslappar med klottrade ord på…Jag har en mycket liten och prydlig piktur…Det kan man inte tro om en så storvuxen man…Men så är det…Den är rund och mjuk….Inte alls som mitt avskräckande yttre… Man kan tro att det är en fredlig man som skrivit orden…Men så är alls icke fallet….Orden är skrivna av en narr…Med nummer noll…

Allt jag säger är skämt…Jag kan bara vara allvarlig på papper….Jag skiter i om folk skrattar åt eller med eller tillsammans eller mot mig….Bara de skrattar…….

Fin

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Der Untergang

2008-11-18T21:20:00.002+01:00

Entropi…Det är ett mycket vackert ord…Entropi…Smaka lite på det…Entropi…Det är ett mått på oordningen i, inte bara tillvaron, utan i själva universum och tiden och ljuset…

En gång, säger de lärde, var alltet en enda uratom…Entropin var noll…Ordningen var total…Allt som fanns var denna urkärna, denna ensamma livmoder, som svävade i absolut orörlighet…För runt fjorton miljarder år sedan föddes Rummet…Ur detta intet skapades själva rummet och tiden…Och detta tillstånd av absolut ordning upphörde…Sedan den dagen lever vi i en ständigt ökande entropi…Ett ständigt expanderande kaos som helt obarmhärtigt driver sig framåt och utåt…Själva tiden vräker sig ut tillsammans med rummet och ljuset…Vi driver alla längre och längre ifrån varandra…Detta är ett faktum…

Vart vi är på väg är däremot inte ett faktum…Det finns egentligen tre skolor…: Den första skolan säger att entropin bara kommer att öka tills utvidgningsenergin tar slut…Dagen då Allting stannar…Tiden kommer att stanna och stjärnorna slockna…Entropin kommer att nå sitt maximum…Oordningen kommer att vara så total att död är det enda som återstår…Död och kyla…Ett kallt tomrum där endast ensamma atomer svävar…En död i tystnad…

Den andra skolan säger att universum är en konstant som kommer att avstanna i ett tillstånd av jämvikt mellan krafterna och balansera på undergångens knivs egg i evinnerliga tider…

Den tredje skolan säger att när universum når sin yttersta gräns så vänder förloppet…Det är den här skolan som är intressantast…För tänk vilka konsekvenser detta får…Allting vänder…Entropin minskar…Allt blir helt igen…Alla krossade porslinstallrikar blir hela igen…Alla bortkastade liv finns igen…Allt reser bakåt i tiden mot sin egen födelse…

Alla onda handlingar görs ogjorda…Alla mördade får liv igen…All orättvisa blir ogjord…Med ljusets hastighet kommer vi att resa tillbaka in i det där urtillståndet, in i den där urlivmodern, som kommer att sväva i det renaste av hav…Intets hav…Och bara vara Ursprung…Vi alla kommer att vända åter från döden och bli ofödda…

Det är kanske det som är paradiset…?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Steal a little and they throw you in jail, steal a lot and they make you king

2008-10-12T01:05:00.001+02:00

Jag är en anakronism…En rest av någonting mycket gammalt och dött…En rest av en oskyldigare tid när man faktiskt hade hopp för mänskligheten…Jag är en av de där gamla förridarna för Rättvisa och Frihet…Jag vet, jag vet…Dammiga begrepp som helt saknar relevans idag…Men vad gör man…? Man tror på det man tror…Måste man inte det…?

Mitt hjärta exploderar av hopp…Men utanför min kropp finns det ingenting kvar…Frihet och Rättvisa…Vackra ord…Det är precis vad de är idag…Vackra ord och ingenting annat…För frihet är inget man tar sig eller ens ges tillåtelse att ta sig…Det köper man…Som med rättvisa…Kommoditeter som endast tillerkännes den som har råd att betala…

Har vi inte hört det förut, förresten…? Ringer Avlatsbrev en liten klocka…? Köp dig en plats i himmelen och gör vad faen du vill på jorden…Men det har ju i ärlighetens namn utvecklats lite…För nu köper man inte bara en plats i himmelriket…Man köper hela jävla himmelriket och placerar det där man vill ha det…För det enda värdefulla i denna ack så karga och livlösa värld är väl ändå den heliga penningen…?

Man påstår att sekulariseringen av vårt så vackra medborgarsamhälle medför att folk inte har något att tro på…Men vad finns det för bättre ting att sätta sin tro på än Penningen…? Den är vacker, den prasslar härligt och om du har mycket blir du lite bättre än alla andra…Fast det vill vi ju inte egentligen erkänna…Vi säger att klassamhället är något dött och gammalt…Från en Ond tid när kommunisterna härskade i öster och filmstjärnorna i väster…Nu är den kampen över…Grabbarna i den vita hatten vann…Så vi har inget klassamhälle längre…Nu har vi ”social skiktning” istället…Visst låter det bra…? Precis som Miljötekniker, Föryngringsyta och Miljövänlig energi låter bättre än städare, kalhygge och Tjernobylkärnkraft…

Så låt oss sitta tillsammans och sjunga glada sånger medan den globaliserade ekonomin, som skall frälsa oss alla, bevisar sin gudomliga makt genom att på ett magiskt sätt halvera sitt värde var fjärde timme…Låt oss ta varandra i händerna och sjunga lovsånger över de viktiga tingen i vårt liv såsom Stjärnor på is och BlondinBella…Låt oss konsomera genom att konsumera…Vår nattvard skall vara Coca-Cola och Big-Mac…Ty vi vet ju alla att Kapitalet är vår vän…Kapitalet bryr sig om oss…Kapitalet kommer att ta hand om oss och nynna vackra vaggsånger i vårt öra medan det lägger oss att vila på bäddar av svandun…

Och det där med frihet och rättvisa…Det var väl egentligen ingen som trodde på den grejen…? Eller…? Att tankefrihet kan vara viktigare än stålar…? Att dikt är viktigare än aktier…? Att man kanske skulle låta människosjälen flyga fri för en stund…?

Nej så kom igen nu…! Nu sjunger vi marknadsliberalismens lov tillsammans med alla varslade som inte kan betala sina lån och tillsammans med alla arbetslösa invandrare i alla höghusgetton uti konungariket…! Ty marknaden med sin stora visdom som trotsar logikens lagar och vet att 12 – 22 blir +285 skall rädda oss…!

Och efter detta, denna räddning, denna frälsning, skall de enda som sitter kvar på denna skövlade, brända jord, vara Anakronismerna…Medan alla de frälsta festar på stadsjeepar och Hästens sängar skall anakronismerna lämnas kvar med endast sin fåniga dröm om Frihet och Rättvisa för Alla…!

Och trots allt detta så tror jag…Verkligen Tror jag på att det enda som kan rädda oss är Frihet Solidaritet och Rättvisa…Det finns inget annat…Den andra världen kommer att leda oss in i krig och blodspillan…Kom ihåg var ni läste det först den dagen bomberna faller…

Frihet Solidaritet och Rättvisa…Valet är faktiskt Ditt…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Pater Noster

2008-10-03T23:36:00.003+02:00

Min barndoms Gud var en mycket sträng Gud…Han såg ner på mig med förakt och straff…Jagade mig med skuld och ondska…Han var överallt, han såg varje mikroskopisk tanke som icke följde Den Rätta Och Raka Vägen…Det gjorde mycket ont i mig…

Jag samlade symboler och tecken, såg vakande ögon i molnen och drömde om svåra straff och plågor…I mina drömmar skrek jag efter befrielse från blod och frälsning…

Det var en Ond tid under dyrkandet av den Gode…

Jag vet egentligen inte när han slutade se på mig med de där svarta omänskliga ögonen som flagellerade min pojkrygg…Jag vet inte…Det tog år av sorg och skräck för att inse att Gud och Skuld inte var samma sak…

Men nu…Jag tror på Gud…Men det är ingen straffande, ond och övermäktig Skuld jag ser…Det är en ljus skugga…

Jag tror på symbolerna och ritualerna…Det finns en trygghet att hämta där…Att äta och dricka som en religiös handling…Det finns en trygghet i att följa tiden genom välsignelser och i att bara för en liten stund bli befriad från skuld och rentvättad i gudomlig förlåtelse…

Pater noster, qui es in caelis,
sanctificetur Nomen tuum.
Adveniat regnum tuum.
Fiat voluntas tua,
sicut in caelo et in terra.
Panem nostrum quotidianum da nobis hodie,
et dimitte nobis debita nostra
sicut et nos dimittimus debitoribus nostris.
Et ne nos inducas in tentationem,
sed libera nos a malo.

Är det inte vackert…? Så och på jorden så som I himmelen…Känns det inte tryggt att höra allt det där…? Även om det kanske inte är sant så är det jävligt vackert…Man blir tårögd…För i ett visst mån av dogmatik kan man faktiskt vila…Om inte annat i illusionen om att det skulle finnas ett Evigt, ett Oföränderligt, ett Alltid, ett Alfa och ett Omega…? Att innan början så fanns det en evighet…Och efter slutet finns det en evighet…Det där emellan är livet…

Det där tröstar mig de dagar då döden grinar mig i ansiktet…För vi ska dö…Vi alla…Upphöra, försvinna, upplösas…Det är det enda sanna vi vet, även om vi spenderar den mesta tiden med att inte låtsas om det…Vi ska dö…Så enkelt och så svårt…Vi ska dö…Men delat med den övertygelsen finns faktiskt en annan övertygelse…Den om att vi inte kommer att behöva tillbringa evigheten ensamma…Och att det faktiskt finns större ting i världen än de vi inbillar oss att vi förstår…

sed libera nos a malo.

Amen

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Mother, do you think they´ll drop the bomb…?

2008-09-23T20:36:00.004+02:00

Vaknar världen någonsin…? Hela generationer kastas bort i krig och vanvett…Det skramlas med med stridsvagnar och atombomber…

Ska vi kväva varandra med hot igen…?

När de nya demonerna inte skrämmer folket tar man fram de gamla…

Vi måste tydligen hata för att överleva…

Ändå vet vi att varje människa är mittpunkten i sitt eget universum…För rakt in i den punkt där ögonen möter själen slungas alltet och tiden...Och ur varje människa strömmar varenda galax som någonsin levt eller dött i evighetens rymd…Ingen av oss är ersättlig…Varenda en av oss har en skalle full med blommor och minnen…

Ändå lever vi bara vidare i en värld av axelryckningar…

Medan vi betraktar ett ensamt blad som faller eller tänker på en solig sommar eller drömmer står en miljon svarta raketer och väntar fyllda med det mest absoluta av vansinne…Och makten över dessa raketer är icke vår…

Vem inbillade oss att vi måste hata så mycket…? Vi föder och göder vår egen undergång utan att ens stanna upp och reflektera eller protestera…Hur kunde det gå så…? Vi lever i den mest upplysta av tider…Ändå behåller vi de vapen som en dag skall förgöra oss…Kan den ekvationen någonsin stämma…?

Vi vet och kan bygga ett Utopia…Men det vi gör föder bara bitterhet och hat…Jag förstår inte varför det blev så…Jag vet inte vad som bör göras…Jag vet inte…

Det enda jag vet är att jag hoppas…Hoppas och försöker, om inte älska min nästa, så åtminstone respektera min nästas rätt att leva och vara en fri människa…

Det kanske är för sent redan…Vi kanske startade maskinen som förgör oss den dag vi reste oss upp och började gå på bakbenen…Kanske…Men det behöver inte vara så…Ett öde är aldrig hugget i sten…Jag vet att det skulle kunna vara annorlunda…Jag vet…

Det kommer inte att rädda någon av oss, varken dig eller mig…Men just nu räcker det kanske…Att jag vet…Och du vet…Så vi kan hoppas…

Hoppas…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

You got to play your harp until your lips bleed

2008-09-19T23:54:00.001+02:00

När sinnessjukdomen kryper allt djupare in i benen och allt hopp för länge sedan drunknat i vulgär grönska…Då kommer hösten och jagar sommarens förbannade infektion ur kroppen…

Luften stiger och bladen firar sin död med klara färger…Man kan faktiskt andas igen…

Detta är uppvaknandets tid, mörkrets tid, stjärnhimlens tid…

Vi stiger fram som segrare ur denna kamp mot värmen och ljuset…Vi drar på oss rocken som är vårt normaltillstånd…För vad vi än säger behöver vi detta…En himmel som aldrig slutar, en luft som skär våra kinder med röda rosor och en dag som faktiskt slutar innan man somnar…

När frosten målar sina galaxer på gräset, då skriker livet i mig…Varför vet jag inte…Detta skall ju vara döendets tid…Men för mig börjar livet på hösten…Fast jag har ju alltid varit en bakvänd jävel…

När andedräkten föder en egen skugga framför munnen är man aldrig ensam…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Människosjälens Ingenjörer

2008-09-16T21:20:00.005+02:00

Visst är det härligt att se hur effektiv ”Marknadens självläkande kraft” är…? Visst är det underbart att se hur kapitalister gång på gång går i samma fälla och sätter krokben för sig själva…? Fyratusenfemhundra miljoner…Smaka på den lilla nuffran…Fyratusenfemhundra miljoner…Det är vad Lehman Brothers råkar vara skyldiga i dagsläget…Och varför, frågar man sig gärna, Varför, Oh Varför, kunde det bli såhär…? Var det Marsianer…? Var det dåliga karmavibbar på frukostfrallan…? Var det en ondskefull bankrånare med en gigantisk säck som råkade stryka förbi…?

Nix pix…Tyvärr får man säga att så icke var fallet…Tyvärr, därför att det är lättare att förstå hur fyratusenfemhundra miljoner kan försvinna om det beror på en för ägarna utomstående och icke förutsägbar variabel…Men här finns det egentligen bara en variabel…Den är inte okänd men mycket obehaglig…: Vi Är Styrda Av Arslen…That´s it and that´s that…Arslen som inte har en tillstymmelse till ädlare känslor i sin själ än hur man låtsas att 1+1 kan bli 46 om man är lite kreativ med belåningen…Arslen som inbillar sig att världen blir rättvis bara det finns chanser till absurda mängder stålars…Arslen som helt enkelt vägrar inse att man inte kan skicka ut mer stålar ur en kassakista än det kommer in…

Och vet ni vad, kära medmänniskor, det som fascinerar mig mest är…: Varför låter vi dessa Arslen sätta på oss i arslet en gång vart femtonde till tjugonde år…? Varför…? Det är inte så att det saknas idéer…Vi skulle kanske kunna tänka oss att man inte helt litar på att en människa, vars största mål här i livet är att ständigt fördubbla sina tillgångar, kommer att hålla sig till spelreglerna…? Vi kanske inte skulle göra det hela jävla tiden…? Det kanske finns en viss möjlighet att de som ställer sig högst på alla världens höga barrikader och skriker ”En Fri Marknad Skapar Rättvisa Så Vi Klarar Oss Utan Regler” och sen sätter sig på pottkanten utan att dra ner brallorna kanske inte är de som ska få bestämma spelreglerna…?

För hur känns det egentligen när en gigantbank som Lehman Brothers å ena sidan hjälper till att fiffla bort en hel massa miljarder i skattepengar och å andra sidan ropar på stormamma staten att komma med en hink av just skattepengar för att hjälpa till när SkatteFrihetens Förkunnare och Evangelister har spolat ner stålarna på muggen…? Hur känns det…? Hur känns det att stå för kalaset när du själv inte ens fick titta på tårtan…?

För det är just det Vi gör…Vi pröjsar och pröjsar och om tjugo år till, när en hel jävla generation har slösats bort på arbetslöshet och en hel massa utblottade jävlar har hängt sig i garderoben, så kommer vi att pröjsa igen…

Och varför…? Tjae…Jag ser inget annat svar än att vi helt enkelt är dumma i huvudet…Vi står här med lätt dreglande munnar och halar upp lädret så fort nån säger till oss…

Alltså…Ibland inbillar jag mig att det någonstans finns en bred folkbas som kommer att resa sig upp och protestera mot allt detta…Som kommer att demonstrera och bojkotta och helt enkelt ställa till ett jävla liv för att få lite vanlig jävla rättvisa…Ibland tror jag att det finns något sånt…Och då får jag en liten gnista i mitt, ack så tunnliknande, bröst som kanskekanskekanske är hopp…Sen brukar vanligtvis denna jävla fårskock som är mänskligheten se till att den där lilla gnistan släcks och bara lämnar efter sig lite illaluktande rök…

Men vi får väl se…Kanske kan vi äntligen lära oss något av allt detta och se till att saker och ting förändras…Kanske…Men eftersom vi egentligen talar om ett släkte som inte har kommit på att man inte ska slå varann på käften efter sisådär 2000 år av civilisation så är mitt hopp föga…Vi kanske ska hoppas på istider, översvämningar, pandemier och utrotning…?

Kackerlackorna har säkert bättre koll på det där med solidaritet…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Insanity Factory

2008-08-09T01:06:00.002+02:00

Den här staden där jag för tillfället bor är en bra stad…Den har en mycket bred gågata som sträcker sig rakt igenom hela citykärnan…En riktig Mainstreet…Och alla städer med en Mainstreet är per definition bra städer…För ibland måste man få känna sig som den revolverman man är…Man måste helt enkelt få gå där och skramla med sina imaginära sporrar och vara på våg till sin alldeles egna High Noon…Där man ska dra sin revolver innan den svartmuskige skurken har dragit sin…Man riktigt hör den där låten ”Oh don´t forsake me oh my darling” medans man går där…Även om det är en vanlig jävla onsdag och man är en vanlig jävla man som är på väg till bussen så finns den där…Tankens eko om att man i en annan tid skulle ha varit på väg mot sitt öde som skulle avgöras i en skur av krut och bly…Det är romantiskt, ja visst…Men vafan…Jag är världens största romantiker så varför skulle inte mina dagdrömmar vara romantiska…?

De är sällsynta idag…De där gågatorna där du kan kryssa fram mellan människorna och drömma om tyngden av ditt läderhölster på höften…Nu finns det mest gallerior som begraver dig i köphets…

Men icke i denna stad…Här har man sparat en liten gata, ett enda stråk, som kan beträdas av oss revolvermän så att vi kan drömma oss bort till den sista ärans strid vid OK corrall…

Det är en bra sak…Man ska Alltid eftersträva att nära Drömmarna…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Utility-knife Blues

2008-07-22T22:22:00.002+02:00

Alla människor är trasiga…Vinden drar ut en enda ensam dammvirvel vid trottoarkanten…Det är juli i Sverige…Långsamt andas en buss ut diselpustar…Över himlen fransar sig ett litet mörkt moln…Motorvägen ekar mellan husfasaderna…Sommargrönskan svämmar över och slokar med dammiga bladådror…

Alla människor är trasiga och vandrar framåt i tiden med kuslig regelbundenhet…

Vinden är ett overkligt väsen…Och för mig är det aldrig idag…Bara igår eller imorgon…Aldrig idag…

Slaveriet är ofrånkomligt…Sorgen är stor och grå…

Alla människor är trasiga och andas i takt med stegen som ekar mot den torra asfalten…Det luktar alltid död av juli i Sverige…Död och vapenvila…Elementen är inspärrade…Allt som finns är en dyster värme eller ett jolmigt regn…Ingenting däremellan…

Alla människor är trasiga och vackra och stirrar upp mot himlarna där det inte finns någon frälsning utan bara en likgiltig evighetsrymd som är alltför storslagen för att ha tid att frälsa…

Mörkret är alltid borta i juli…Men ljuset gör världen till en scen…Jag inbillar mig att publiken har röda och lysande ögon…

Alla människor är trasiga...De letar sig fram i gatulabyrinterna och skriver sina egna gåtor…Vi är alla mycket vackra…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Memento Mori

2008-07-12T00:43:00.001+02:00

Det är stora ord…..Kom ihåg att Du är dödlig….Men sanna….Vad fan gör man…?....Det är ord som jag skrivit på mitt badrumskakel ettusen gånger….Ni talar med en man som stått på raknivseggen….Bokstavligt talat....Men det finns inga nyheter därifrån….Det var bara jag som var dum nog att inte fatta…..Inte fatta att vi alla skall dö….En dag eller så kommer vi alla att dö…Dö…Det infinita…Det sista punkten….Döden dö….Vi kommer alla dit…Det är den enda garanten….Så varför skynda….?....Ett år elller femtio i plåga…? Är det någon skillnad….?....Mjoe….Det är faktiskt skillnad….För om du tillbringar ens en enda sekund av dessa intjänade år med att GeGeGe….Så har du vunnit din plats i himlen….Det är säkert…..Hälsa från mig till Sankte Per så får du komma in….Det enda han kollar är ditt Give-Konto…Står du på plus där, så är du Home Free…För det är i den enda skeunden det ligger..Den där sekunden när du ger en annan din kärlek…Där du lyfter en annan människa till skyarna…Där du låter allt låtsat falla och Ger denna andra människa ett enda litet milligram hopp om att denna människa är unik….Gör detta en gång under din livstid….Så kommer du in i himmelen….Det är säkert…Tro på mig….En enda sekund av vacker medkänsla skänker dig evigt liv….Så är det…

För döden ligger i förnekandet….I Förnekandet av någon annans aspirationer på Konst…I att sänka någon annan till den nivå där man själv för tillfället dväljes…Döden finns i själviskheten….Även om den är omedveten….Ditt enda Credo skall vara Tänk…!...Ety uti tanken är du Fri och Rättvis…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

FRAllelala

2008-07-10T21:46:00.001+02:00

"If you want a picture of the future, imagine a boot stomping on a human face -- forever."
George Orwell

Det här är egentligen bluff och båg…Inbillar sig någon att underrättelsetjänster inte skulle spionera på vem faen de vill om det skulle vara olagligt…? Underrättelsetjänster gör vad faen de vill när faen de vill…Det ligger liksom i deras natur…

Men…När man ger förtrycket lagstöd är det dags att dra öronen åt sig och sätta ner den lilla fosselassen och säga att…: Nu är det jävlar i min bidé stopp…När övervakningssamhället faktiskt är en realitet är det dags att tagga ner…

Samhällsfördraget är sedan länge dött…Det som skulle vara kollektivet av oss alla för oss alla har slitit kopplet och är nu en autonomt existerande koloss som vi har skrivit över makten på…

Kalla mig misantrop…Men om trettio år kanske vi ser tillbaka på just den här tiden som begynnelsen av Storebrorstiden…Det låter kanske överdrivet idag…Men vänta bara...

I vårt kollektiva namn har man fattat beslut om att avlyssna ALL trafik i jakten på störande element för vår kollektiva säkerhet…

Men det som hotar oss är inte terroristplaner på flykt i cyberrymden…Det är psykfallet som nekas vård om och om igen och till slut slaktar av tvång eller desperation…Lite pengar i den riktiningen skulle göra livet tryggare för en hel del av oss…

Det värsta är egentligen lögnen…Syftet med FRA-lagen är ju att samla underrättelser om Ryssland för att sedemera byta dessa mot lite matnyttigare info från Storpappa USA…Egentligen inget fel…Ety signalspaning öserut har förekommit ända sedan Gösta Bohman gick i kortbyxor…Men det vore ju rätt uppfriskande om Führer Reinfeldt kunde vara ärlig och säga att detta är syftet med lagen…

Om att Inga Oegentligheter Skall Kunna Förekomma Eftersom Vi Har Lagstöd…: Bullshit…Regeringar har Alltid fifflat och kommer Alltid att fiffla…Det är snudd på en naturlag…

Men det är inte det intressanta i allat detta…Det intressanta är Var Kommer Det Att Sluta…?

Varför inte En kamera i Varje Hem…? Protesterar du medborgare…? Men vad har du då att dölja…? Allt sker med det allmännas bästa för ögonen…Det är säkert…Precis som Atombomben, Clusterbomber och Hoppminor också uppfanns för att försvara oss De Fria mot hunnerna och barbarerna…

Tro inte på din riksdagsman…Han eller Hon är en lögnare…Ska vi komma överens om den dealen…? Tro inte på dem som säger att några åsikter inte skall registreras….För de kommer de att göras…Utrensningens Tid är Snart Här…Då bara de Mest Lysande Människorexemplaren skall tillåtas avla…Då har vi fått Ein Reich, Ein Volk…Och då är det försent att protestera…

Dumheter ska stävjas när de är just dumheter…Blir dumheterna lag blir de snart Dogm och då står Storebror i dörren och medelar att han är lite försenad…Ety dit leder denna väg…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Hemvändardag

2008-07-10T00:16:00.002+02:00

Det kom ett brev om Hemvändardag…Tjugo år har gått sen jag slutade högstadiet…Då skall vi Vända Hem och Fira Vårt Förflutna under Orgiastiska former…Ety i två decennier har vi vandrat runt i denna värld och nu skola vi återvända till Fadershuset och begå Carnival över vår flydda ungdom…Ack ja…

Absurditeter…

Hemvändardag…? Det där har inte varit mitt hem på tjugo år…Vad finns det då att återvända till…? Till en stad och en skola där jag aldrig någonsin passade in…? Till människor som är likadana främlingar nu som de var då…? Till någonting som bara är ett spöke, till och med för mig själv…?

Hemvändardag…Det finns egentligen inte en enda dag i mitt liv mellan tio och femton år som jag inte minns med ångest och avsmak…Skulle man återvända till det…?

Att klafsa runt i sitt eget förflutna…Och lyfta på luckorna till alla oublietter som finns där…Är ingenting…Det finns inget där längre…Allt är bara dött…Ibland tror jag att det var dött redan när det hände…Det skulle ju i och för sig förklara en hel del…

Hemvändardag…Om jag vore en mindre mildögd man än jag är så skulle jag bli förolämpad…Men eftersom jag är så mildögd som jag är tänker jag inte bli speciellt förolämpad…Jag tänker bara sucka en aning djupt och klädsamt, tänka tillbaka på den gången för fem år sedan, då jag sist besökte mitt gamla Alma Mater (och förfärades av den tjocka likstank som låg över nejderna) och sedan låta det förflutna sjunka ner under decenniers fallna höstlöv…

Dessutom tror jag att den där inbjudan hamnade i högen för Icke Önskvärd Reklam här uti min humbla domicil…Så kan det gå…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Den Onödiga Samtiden

2006-10-11T21:21:00.001+02:00

Gud hade ingen mening med Auschwitz.
Människor hade en mening med Auschwitz.

Nutiden är en konsekvens av Människors handlande. Alltid.

Gud var inte där.
Människor var där. Människor dödade.

Auschwitz var en onödighet. Det hade kunnat undvikas. Detta bevisar påståendets sanning och omedelbara legitimitet.

Gud ville inte döda.
Människor ville döda. Människor som Hade Kunnat Handla Annorlunda.

Konsekvenserna av detta blir oerhörda…

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Patetik

2006-08-13T16:59:00.001+02:00

Ur lidande föds skrivandet...Pretentiöst som fan...Jag vet...Men då är det allt tur att man är tvungen att lida lite då och då...Annars skulle icke mycket blifva gjort...

För livet smyger sig upp på en...Det ställer sig framför en och bjuder på ostbricka, bjuder en gentilt att sitta ner och ta för sig...Sen går Livet för att hämta en jätteslägga som den slår i skallen på dig mitt under en tugga god Brie...

För sådan är livets natur...

Men vad gör man egentligen då...? Kan man lita på Livet...? Kan man tro på andra människor...? Och har man överhuvudtaget något val...? Skall man gå runt i tillvaron och vara ständigt hård och cynisk och högt skrika "Alla är Lögnare"...Jag vet inte...Jag tror inte att man lever om man tänker så...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Kan...?

2006-04-08T03:12:00.001+02:00

De som sitter på positioner
Som indikerar
Att de Kan något
Kan icke mer än Du

Illusionen är
Vad de lever på

Döda dem
Är mitt råd...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

SalivationsArmé

2006-02-03T22:18:00.001+01:00

Salt i mina sår...Den här...Världen, verkligheten, tillvaron, kalla det vad ni vill stör mig...Som en vagel i ögat...Den stör mig...Förstör mig...Får mig att se röda stråk...Den stämmer inte....Den gör mig sömnlös...

För det finns så mycket skit här...Aschberg, Virtanen, Aro, Kvällstidningar, Tv4, Vinstmaximering...

För det kommer ryska horor hit...Folk tjänar pengar på det....Spekulation av herr Aschberg...Men är inte den ekonomiska verklighet som gör det lukrativt för dessa att transportera prostituerade hit en verklighet skapad och underhållen av just de kapitalistiska intressen som såna som Tv3 och Aschberg företräder....? Jovisst...Vilket bevisar att symbiosen är total...

Men vi som lever Under Vulkanen lever i en annan verklighet...Den sanna verkligheten...Den som visar världen på det sannaste sätt vi kan se...

Människor är såna jävla posörer...Allt ska bara silas genom den skugga som är allmänt vedertagna begrepp....Ett fåtal är dock ärliga....Vilket är en jävla tur...Annars skulle jag tammefan inte överleva...

Trötthet och stillhet....Vi är på väg in i den totala lättjan...Det tillstånd där tänkande helt enkelt inte är möjligt...Det tillstånd när endast Reaktion är möjlig...Vi kommer att dregla på kommando...

För Uppror är inte bara slentrianbrott mot konvenansen...Uppror är själens födelse och frihet och blod...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Staty

2006-01-18T04:15:00.001+01:00

Det står en staty i en park här. Jag har glömt vad parken heter. Statyns namn har jag aldrig vetat. Den föreställer en man och en kvinna som håller ett barn mot himlen.

Det är en mycket vacker staty. Den andas någon slags femtiotalsoptimism som jag tycker om. Den är nostalgisk och minner om en tid som dödats. Eller en tid som aldrig funnits. Har världen någonsin varit så idyllisk? Så oskyldig?

Ibland tycker jag att det är en lögn som står där. Men det är en ärlig lögn. Sådana ska man vara rädd om. Sådana är sällsynta.

Den är som en rebus om att hylla livet. Ett monument över en tid som frustade framåt i sådan obändig framgång, som alla trodde skulle vara för evigt. Över en trygghet som alla trodde skulle vara för alltid. Ett helt jävla överflödande ymnighetshorn.

Men tiden rann åt ett annat håll. Tillvarons vita fiskbuk visade sig så småningom. Verklighetens skugga pissade på all trygghet.

Men statyn är vacker...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Ecce Homo

2005-12-06T02:47:00.001+01:00

Och det är här inne i de pugilistiska skallarna som vi lever... Och vi låstats vara bättre...Och vi låstsas att kopulation är passion...När det hela handlar om en skillnad som mellan sockerbitar och myrra...
Det finns ingen kärlek kvar..Möjligen att den sorten, som människor enbart slösar på sin egna människa är, kvar...

Allt annat är simultanmasturbation...Den är den inget annan än kopulation kvar...Inget eldsmärke, Inga vansinniga heliga ömma svarta hål mellan pannorna

Fast om det vore sähär...Om inga andra små tecken på motsatsen funnes...Så skulle inte jag finnas här...Det finns trots allt Hela människor i världen...Hela, leende människor som kan rationalisera sina egna brott...

Dessa och Endast Dessa...Jag Älskar Er

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

HibernalVariationerna

2005-10-08T01:00:00.001+02:00

Berusning. I afton är alla narrar samlade. Jag har den största mössan.
Det finns arton fingrar whisky mellan sinnet och vansinnet. Se på mig. Jag grinar vanmakt i badrumspegel. Flinar tänder som ramlar ur. Skriker tandlös skräck inför död och intighet. Be för mig. Jag har förlorat alla givar hittills. Nästa kommer jag att vinna. Oddsen är på mina hästar inatt.

Det finns arton fingrar whisky mellan sedligheten och sedeslösheten. Jag har stavat till flera horor än ni ens har tänkt. Jag har hela horstråk i min skalle. Ni har bara förnäma, pimpinätta oskulder, som korsar låren i tanken att det är gudligt. Men jag vet att även dessa lår brinner. Dock icke med lika stark låga som horornas. De är ärliga. De säljer sin brand istället för att låtsas skänka den.

Här brinner hela tillvaron av lår och poesi. Orden skriker drakar i människonatten.

Här bygger såna som jag katedraler av ebenholts för era nackars skull.

Här viger vi kyrkor åt det som finns i er ljumskes veck.

Må ni kasta era Stenar på mig.
Må ni skrika Hädare och spotta i mitt ansikte.
Må ni förbanna mig i all er Härlighet.

Ni vet att Gud vet att jag har rätt.
Ni vet att Gud vet att kvinnors lår
Är fulla av hemlig tillbedjan
Ni vet att jag kommer att kasta svärdet över er
När domen kommer

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Flatiron Buildning

2005-09-20T00:04:00.001+02:00

Jag är inte ung längre. Jag börjar känna mig som en sån som paddlar till New York och envisas med att fotografera Flatiron Building från basen. Så att det ser ut som vilken jävvla byggnad som helst. Trettiotvå år. Men i en del kulturer skulle jag inte klassas som torr bakom öronen. Hur jag betraktas i den här kulturen har jag ingen aning om. Den här kulturen förresten. Vilken jävla kultur. Här skulle man inte ens upptäcka kultur om den inte fiffades upp av Bert Karlsson, ställdes på en scen och filmades som en jävla dokusåpa.

Det är sjukt här. Som en jävla cancer sprider sig någon slags håglöshet över nejderna. Folk orkar inte leta sig djupare in i tillvarons mysterier än Gessle och Marklund. Fy fan. Sen undrar folk varför man är en sur jävel. Jag är den förbannade befälhavaren på dårarnas förbannade skepp. Att jag inte styrt hela skutan i kvav än beror bara på försynen. Försynen och T S Eliot. Men det vet han inte om. Han är död. Hoppas han brände Nobelpriset på nåt schysst.

Jag vet inte varför jag envisas med att hoppas på människor hela tiden. De är en annan ras för mig. Andra människor. Jag är inte kokett nu. Alls icke. Jag är bara helt främmande för den värld där folk verkar leva. Är det bara jag som har en hel jävla orkan mellan öronen som ständigt skriker åt en? Är det bara jag som tänker att det för helvetes satan måste finnas passioner i livet? Är det bara jag som ser den förbannade jävla skönhet som finns hos en industritomt i augusti? Tydligen. Vem fan ska jag då prata med? Prata förresten. Munnen lyder inte. Nånstans är en länk bruten. Skallen går för fort för tungan. Det enda jag kan kommunicera med är pappersark.

Jag vet egentligen inte vilken tid jag lever i. Är det här avsomnandets tid? Den tid då vi slutligen kapitulerar och låter oss vaggas in i ett mischmasch av sketen underhållning? Är det där vi är? Var fan är vår tids Rembrandt, Dali och Dylan? Var är vår tids konstnärer? Nånstans finns de. De gör som jag. Sitter och skriker blod hela nätterna och slår skallarna blodiga mot institutionsväggar om dagarna. Det finns någonting annat än att bli sedd för seendets skull. Det finns det att bli sedd för det man har att visa upp, det man har upptäckt. För att ge en jävla karta till de stigar man har hittat...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Die Kinder

2005-09-10T21:36:00.001+02:00

Vassa kanter. Minnets inneboende hemlighet. Det Som Gömmer Sig Där. Den avslöjade lögnens skam. Minnet. Berättelsen. Det som är riktigt och det som är historia. De två är ibland det samma. För jag gömmer mig kanske. Jag gömmer mig i minnets dunkelhet. Det finns något där. Det finns något i skräcken. Skräcken för det stängda rummet. Drömmarna om gråheten och Stolen. De tomma lägenheterna. Det finns någonting där. Hos T. Och P O som räddade mig. Modellplanet och Ts far. Köket. Nibble. Hallstahammar. Och den där gången när jag slog igen dörren och vägrade tala om varför. Hallstahammar. Slagen i magen. Dom där piskningarna. S I och den stulna pistolen. Alla tårar som gräts där. Hallstahammar. Du uppsvullna lik bland åarnas vassar. Din syster Kolbäck är precis som du. Bara mer rutten...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Bortgjord

2005-09-10T21:31:00.001+02:00

En till mig aningens närstående yttrade: ”Ja, du har gjort bort dig. Många gånger”. Då sa jag ingenting. Men nu känns det som förklaring tarvas. Även om jag inte har en aning om hon överhuvudtaget läser här....:

Ja, visst har jag det. Fler gånger än du tror och vet. Men sådan är narrens lott. För övrigt gör inte narren bort sig. Aldrig någonsin. Narren går in i bortgjordheten av fri vilja. Det är hans lott. Han är den helige galningen som låter er slicka era sår i hemlighet, som låter er sitta på parketten och se det ni är rädda för att vara. Sådan är Narren.

Så allt jag gjorde gjorde jag för mig. För att få er att skratta. För att slippa gråta. Att du tror något annat rör mig inte alls. Att du tror något annat förvånar mig inte. Att din fantasi är lika lång som avståndet mellan din panna och din nästipp förvånar mig inte alls.

Förstår du inte. Jag är fri i narren. Skrattet är min religion. Om man inte kan skratta måste man gråta. Och tårar är inte lika roliga som skrattet. Skratt och skrik är ganska lika. Men det är ändå en himmelsvid skillnad. I skrattet kan man lida med makt. I skriket är man maktlös...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Synder

2005-09-03T21:54:00.001+02:00

På sistone har jag tänkt på mina synder.
Hur jag än räknar, vrider och vänder
Så hittar jag inga större.
De som begåtts har begåtts mer av
Lathet och oförsiktighet
Än av elakhet.

Det måste vara en bra sak.

Mina synder är små och få.
Nästan futtiga.
Tror jag. Jag räknade dem igen.
Alldeles nyss.
De blev varken större eller fler.
Men trots detta
Är det ändå en skyldig mans ansikte
Som stirrar ut från spegeln.
Skyldig som fan.
En missdådare.

Gatstenarna är kallare nu
Än förra månaden.
Hösten smyger sig in på scenen
Som en stor befriare.
Välkomnad av oss få
Som hellre sitter i skuggan och beundrar ljuset
Än sitter i solen och spanar in i mörkret.

Det är snart dags för långa promenader
I överrock och hatt.
Snart dags att andas frostig luft
Och krossa döda löv under klackarna.

Ibland tror man att man ser en kvinna.
Men bortom allt det där som syns bakom
All förtvivlan, all smuts och all förväntan
Bakom baksidan..
När man med spottpolerade glasögon ser henne igen
Så står där en flicka.

Det är inget ont i det.
Men jag vet inte om det därför
Måste vara gott.

Hopplös är det vidrigaste
Ord jag vet.
Det är död och inget annat än död...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Måne

2005-09-03T02:58:00.001+02:00

Fullmåne.

Den siste av Guds vita niggrer går till bussen.
Solen tafsar på horisonten.
Men ännu härskar månen och mörkret.
Det i drömmen öppnade såret kommer snart att stängas.
Den sista dagen kommer solen inte att gå upp.

Idag är inte den sista dagen.

Så kamma ditt sömntoviga hår framför spegeln.
Låt regnet komma in.
Täck över de grå ringarna under dina ögon.

Det är inte den sista dagen ännu......

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Idiot

2005-08-30T21:35:00.001+02:00

Idag muttrar jag. Och kalla mig själv idiot. Jubelidiot. Alkolås måste införas på All kommunikationsutrustning. Nu. När jag inte muttrar och kallar mig idiot så spelar jag Led Zeppelin på vansinnigt hög volym. Ety riffet i Whole Lotta Love är världens bästa riff. I alla fall idag.

Imorgon är det den första september. Då kommer jag att vara lite glad. Hösten börjar då. Enligt min tideräkning. Vädret skiter jag i. Då är den här svettiga djävulssommaren officiellt slut. Må den fara i frid till helvetet.

Nån slags jävla residualångest i skallen. För mycket kemi. Åt helvete för mycket kemi. Låg som en sten på en sjöbotten. ”Quite lucky to be alive though” som Bob Dylan sa.

Helig höst. Det ska bli en Helig Höst. Som motpol till den här vidriga sommaren. Jag ska aldrig mera leva på det där sättet.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Dröm

2005-08-28T01:47:00.001+02:00

Alla människor här.
Hela salongen full
Av fjuttiga violiner

Det
Finns inte ens ett eko
Av något annat.

Vi Råbarkade
Måste älska till pukornas brak
Vi Råbarkade
Har kärlekar som vulkaner
Vi Råbarkade är de som lever
I solen

För läxan är denna:
Jag är kanske en annan än den du tror.
Jag är kanske tiotusen galaxer mer
Än den stjärnskugga du ser
Jag är en Man. Bara en man.
Inte en pojke. Jag kan aldrig mer vara en pojke
Som skriver sötheter och låtsas att kärleken inte bränner.
Jag är en man som vet att kärleken förgör och dödar och föder.
Om detta kan jag skriva. Men det blir inga sötheter.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Mitt Liv i ett Stulet ögonblick

2005-08-23T06:22:00.001+02:00

De ordningsamma är såna som Alltid betalar sina räkningar i tid. De ordningsamma är såna som stänger nöjesfälten på vintern. Vem har sagt att man inte kan åka karusell i snö? De ordningsamma är såna som säger åt mig att rycka upp mig, städa och växa upp. De ordningsamma måste ha trevliga liv. De ordningsamma lider aldrig av natterror utan sover den rättfärdiges sömn. Jag tror dom sover hela tiden. Det är jag som är vaken.

Det måste vara så skönt att vara en av de ordningsamma. Att ha ett liv som består av enbart praktiska hinder som måste övervinnas. De ordningsamma har psyken som hål. De måste ha det. Allting måste ju ramla rakt igenom skallen på dem. Eftersom de aldrig hänfaller åt grubbel. Mitt psyke är tydligen som ett kaffefilter. All skit stannar kvar och genomrinningen är långsam som fan. Jag har ett melittafilter i skallen. Ett sånt där klorblekt. Min skalle är miljöovänlig.

Jag är en sån där idiot som skulle ha mitt nöjesfält öppet på vintern bara för den händelse att nånnånnån kanske skulle vilja åka karusell i snön någon gång. Mitt nöjesfält skulle antagligen gå i konkurs. Fast det spelar ingen roll. Jag skulle ha öppet ändå. Mitt nöjesfält skulle vara gratis. Jag är inte en av De ordningsamma. Jag är en slarvig fan. Men jag inbillar mig att jag är en ganska god människa. I min värld är det värdefullare än ordning.

Nu har solen gått upp. Goddag på dig O sol. Du lyser rätt i mitt arma nylle. Det känns lite elakt. Men man ska inte klaga. Har jag hört.

Inatt när jag låg med fötterna högt och skallen lågt tänkte jag att kärlek är att älska någon trots allt, inte tack vare. Tack vare kan på sin höjd vara förälskelse. Då, i mörkret, kändes det djupsinnigt och sant. Nu, med solen i nyllet och reklam på tv, känns det lite löjligt. Men va fan. En löjlig djupsinnighet är också en djupsinnighet.

De ordningsamma vaknar nu. Äter frukost efter sin rättfärdiga sömn och tänker ut nya sätt att jävlas med såna som mig. Jag tänker gå och lägga mig nu. Och förhoppningsvis sova en stund. Kanske till och med fyra timmar om jag har tur. Jag skiter i alla som jävlas med mig. Ety jag inbillar mig att jag är en God Man...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Odjur

2005-08-21T01:27:00.001+02:00

Principiellt jävla hat. Som jag inte alls känner men känner att jag borde känna. Därför sitter det här. Tror jag. Odjuret. Svart och raggigt. Fullt av löss. Flinar och andas as i ansiktet på mig. Viskar och lockar och försöker inbilla mig att världen vore bättre om jag var en ond man. Att allt skulle bli bättre om jag bara hatade och badade i bitterhet och cynismer.

Om det är något jag hatar så är det odjuret. För att det skymmer all tanke och acceptans. För att det svär åt mig. För att det försöker få mig att slåss för något som inte går att slåss för. För att det försöker få mig att slåss om något som inte finns att slåss om.

För den här tillvaron är en förvirrande jävla slagghög av förbannade tillfälligheter som i bästa fall kan få en att dra på munnen över hur nästan subtilt humoristiskt den ändå är.

Det är där någonstans som skiljelinjen går. Mellan bitterhet och hat och Narrens Gapskrattande Väg. Odjuret vill ha bitterhet och hat. Jag vill vara en Narr.

Inbillningen är skallens lögn mot hjärtat. Inbillning gör en sjuk. Sjuk som fan. Sjuk i själen. Sjuk i kroppen. Sjuk. Sjuk och galen och paranoid.

Odjur och vildjur är inte samma sak. Vilddjuret är den frihet man måste ha i hjärtat för att överhuvudtaget leva. Vilddjuret är det vita. Odjuret det svarta. Billig jävla plattityd, jag vet, men jag är för trött för att komma på något annat.

Vilddjuret. Vildjuret ska jag släppa ut en jävla dag och låta det rusa fritt över världen. Det ska yla och skrika och kopulera som den vilda och friska best det är. Vill du klappa det....?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Höst

2005-08-21T01:26:00.001+02:00

Det är höst snart. Någonstans känner jag att den här hösten är en befrielsens höst. Och inte bara för mig. Utan för alla dem runt ikring mig som behöver befrias. Hösten är alltid skön. Men den här hösten är en Revolutionshöst. Oktyabr så att säga. Även om tillvaron är högst pissig nu så tror jag på det här. När den här dödande jävla klibbiga sommaren släppt greppet om oss och hösten gör luften hög, klar och frisk så ska det tammefan revolteras.

Jag tänker dö en liten död snart. Jag tänker mörda den där sista resten av GårdagsVålnad som vägrar släppa strupgreppet på mig. Jag tänker döda den. Döda den och bränna den och förinta den. Sen tänker jag födas lite grann igen. Det har jag gjort förut. Flera gånger. Men det här är större än tidigare. Allt är större än tidigare nu.

Vette fan vad som hänt. Massor har hänt. Hjärnan vibrerar i skallen. Vålanden som inte vill dö antar jag. Men dö ska den. Och det jävligt plågsamt.

Skitångest i buken och bröstet och skallen. Rastlösheten sitter bara i benen. Jag har kusliga ekon i skallen. Stinkande lik från en förbannad gårdag som vägrar släppa greppet om en.

Idag kom jag på varför jag skriver det här. Varför jag skriver över huvud taget. Det är ju för att bevara förnuftet. För att inte slitas ner i något slags elakt helvete av icketanke och död. För ibland kan jag inte prata. Ibland fungerar inte den där satans kopplingen mellan skalle och mun. Ibland vill jag inte prata därför att jag inte känner för det. Och det är ju därför jag skriver. För att utveckla tankarna om man vill uttrycka sig lite snyggt. Eller som Mark Twain sa ”Alla berättelser är erkännanden av allting från en som aldrig gjort någonting”. Inbillar mig att det är lite sant det där.

Helvete vad jag vill sova. Men det går inte. Alla tips och goda råd är följda. Alla tabletterna är slut. Men intet. Bara den här förbannade ångesten som sitter still på mig. Och det mest jävliga är att jag inteinteinte vet var fan den kommer ifrån. Vad den kommer ifrån. De senaste åren har jag ältat om mitt liv med diverse psykologer tills jag bara ville spy på det. Jag tycker mig vara rätt klar över det. Vara rätt klar över hur jag hamnade här. Men vad fan spelar det för roll när den sketna ångesten bara härjar med en?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Nattanteckning 20/7 Nådens år 2005

2005-08-20T04:08:00.001+02:00

Förbannade jävla ångest som inte vill släppa. Mjältsjuk och skakig. Svavelgul jävla svartsjuka i ett hål i mellangärdet. Jag kan inte hjälpa det. Mitt fel. När man dödar något ska man döda det jävligt ordentligt och elda upp det och gräva ner det. Annars spökar det för en.

Den här jävla tillvaron. Som jag tydligen inte ser på samma sätt som alla andra. Det förstör mig tammefan. Ibland undrar jag om jag överhuvudtaget pratar samma språk som alla andra. Ibland tror jag att jag pratar om helt andra saker än vad folk tror och inbillar sig och hör att jag pratar om. Det är antagligen mig det är fel på.

Men jag vet inte. Någonstans i den här välden så har någonting förlorats och ersatts av en pretentiös ytlighet som en del inbillar sig är själsligt djup. Jag kan inte ta till mig det där. Jag kan inte leva så. Äkthet måste vara bättre och större än yta. Även om man inbillar sig att man ser under ytan. Oceanen är djävligt mycket mer än en blå yta. Den är tiotusen satans meter djup. Och däruti lever fruktansvärda varelser och goda jättar. Tydligen bor jag där också. Medan hela världen kajkar runt i jollar på ytan. Jag önskar att jag kunde klara av ett sånt kajkande. Men tyvärr. Ibland tror jag att jag är som en djuphavsfisk som kommer att explodera om den stiger upp till ytan. Som inte kan leva annat än på djupet.

Missförstå mig inte nu. Jag sitter inte här och spelar kvasiintellektuell djuping som kastar förakt på alla andra. Ty förakt ligger inte för mig. Det handlar snarare om häpnad över att människan aldrigaldrigaldrig verkar lära sig att boken icke skall dömas efter omslaget. Och inte heller dömas efter sin baksidestext som människor gärna förväxlar med innehåll.

Innehåll är nog det jag pratar om. Innehåll och mening. Substans. Eller så vet jag inte ett skit om vad jag pratar om eller vad jag tänker. Det brukar vara så.

I en annan tid och på en annan plats skulle allt kanske vara annorlunda. Men jag vet inte om jag vill dit. Ety om jag vore på en annan plats i en annan tid skulle jag inte vara jag. Och jag gillar jag även om jag är en hopplös fan. Man måste jobba med det man har. Inte det man drömmer om att man har. Låter tråkigt som fan tycker jag. Så jag skiter i det. Jag tänker fortsätta jobba med det jag drömmer att jag har. Skit samma. Om man lever i drömmar kommer livet att bli en dröm. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men drömmar i allmänhet är bättre än den förbannade värkligheten ibland...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Order

2005-08-19T00:40:00.001+02:00

Jag orkar inte
Lyssna på dig längre

Det är för mycket
Blod på lakanen

Skriv ett brev istället

Adressen vet du
C/O Helvetet
Sverige

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Ner

2005-08-18T01:18:00.001+02:00

Det här jävla schaktet är som en grav ibland. Men i gravar sover man, så icke här. Somnar jag så är det drömmar om samma saker natt efter natt. Och inte ens dom slutar bättre än värkligheten. Jag har inget bättre liv när jag drömmer än när jag är vaken. Arma öde.

Egentligen önskar jag mig enbart två saker i detta nu. En isande kall, immig, trevlig, spritsig öl av vilken hyfsad lagersort som helst. Och ungefär 15 centiliter av Justerini & Brooks undergörande nektar. Ren. I ett stort jävla glas. Mina pretentioner är små inatt.

Men öllös och whiskylös är natten inatt. Trots en väldigt vacker fullmåne. Lika bra. Jag har ont i magen, ont i bröstet, ont i halsen, ont i själen. Om jag vore hypokondriker skulle jag alldeles säkert ha en obotlig sjukdom. Nu är jag ingen hypokondriker längre. Det har i alla fall pillren fixat. Halleluja.

Ikväll tänkte jag på att jag egentligen gillar att åka buss. Inte mycket till tankeverksamhet, det erkännes villigt. Men skyll inte på mig. Skyll på sömnlösheten. Skyll aldrig på mig. Ingenting är mitt fel. Aldrig någonsin. Jag är världens oskyldigaste man. Jag lovar. Och jag ljuger aldrig.

Jag läser Ett Moln i Byxor om och om igen. Den passar bra nu. Passar rent ypperligt bra. Passar som en skitig hand i en trasig handske...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Nikotin

2005-08-17T01:25:00.001+02:00

Det är en underbar drog. Särskilt om natten. Att sitta alldeles stilla och låta röken från pipan stiga rakt upp. Det är en konst, piprökning, och om inte annat något att sysselsätta sig med när sömnlösheten kryper runt i ens arma skalle. Grus i ögonen. Men kanna efter kanna av gott, starkt té. Jag skiter i sömnen. Den kommer när den kommer. Tids nog.

Men man vänjer sig. Man vänjer sig vid att inte kunna sova. Man vänjer sig tammefan vid allting. Om inte annat så tvingas man att vänja sig. För att överhuvudtaget kunna överleva. Man böjer sig för den förbannade verkligheten som aldrig någonsin kan vara lika vacker som i drömmarna. Man böjer sig. Men om man inte gör det till någon vana kan man kanske både överleva och behålla stoltheten. Fast fan vet om jag har någon sådan kvar. Stolthet alltså. Ibland tror jag att det mest är inbillning.

För jag är en jävla slav under någonting som jag inte förstår. Någonting som rör sig i skallen och i bröstet. Som jag inte vet vad det är. Som jag inte kan formulera. Som jag bara kan känna. Jag vet bara att jag måste skriva Det. Vad fan nu Det är. Eller beskriva det. Eller skriva om det. Eller någonting. Om jag inte vore så usel på det, skulle jag måla istället.

Usel jävla levnadsklåpare man ska vara. Leva i någon slags inbillad stolthet som inte gör något annat än kväver en. Eller också är det påtvingad ödmjukhet som kväver en. Jag har inte riktigt räknat ut vilket det är än. Men båda är lika förbannat illa.

Jag har en tagg i bröstet. Men det skiter jag också i. Vad fan ska jag göra åt den taggen? Låt den ruttna. Det är allt den är värd. Pro Eto. Jag har lagt ner det. Låt det också ruttna i all sin patetiska värdelöshet.

”Du tror att det här är malariayra...Men det har hänt...” Som den Store Volodja uttryckte det.

Ibland undrar jag om jag inte skulle kunna vara ett jävligt elakt odjur. Om jag släppte allt det där om jag verkligen öppnade bröstkorgen på allvar. Om jag bara släppte allt. Hela fasaden, alla masker. Och släppte ut det där odjuret som jag ibland ser i spegeln. För att göra illa och bara hata och äta. Men allt det där, allt det där frösvinner bara under någon slags god skugga som jag har i mig.

Det handlar egentligen inte om något så enkelt som att inte ge upp. Det handlar om något så jävligt som att inte ens ha det alternativet. Det handlar om att inte Kunna ge upp...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

En Epistel Betitlad Kött

2005-08-17T00:41:00.001+02:00

Sov
Märket i min panna
Är ett ärr
Inget kastmärke

Oroa dig inte
Jag slog två spikar
En genom varje handflata
För att åtminstone en av oss skulle blöda

För du förstår
Jag har katedralsglas
Framför ögonen
Allt jag ser blir heligt

Allt jag har
Är den här usla kroppen
Och min själ och ettusen drömmar
Inspärrade i mitt tunna kranie

Det här köttet
Kommer att bli äldre, fulare
Men jag tänker inte låta
Själen gå den vägen

Så sov
Ligg stilla och
Andas i takt
Med någon annan

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Huggtänder

2005-08-13T04:20:00.001+02:00

Den här världen har huggtänder. Det är det första man måste lära sig. Den här världen har huggtänder. Den andra lektionen är denna. Du kan slå ut dessa huggtänder om Du vill. För världen biter dig inte. Det är människorna I världen som biter dig. Och människorna i världen kan du slå på käften så mycket du vill.

Men luras inte. Låt inga lögner träda över din vackra mun. Lova mig att bara slå när du måste, att bara slå när det är nödvändigt.

Annars ska du låta dina ljusa handflator hänga ner efter sidorna som öppna vapen. För det är det ärliga. Det är det ärofulla. Det är det sköna.

Det är aldrig världen som dödar. Det är människorna i den som gör det. Världen är bara en plats, en tyst duk som tillvaron målar sina streck på. Den färg som spillts i kaos har endast spillt av människor.

Glöm aldrig detta. Glöm aldrig att släppa in ljuset. Glöm aldrig att ljuset finns där, även om det är mörkt ute...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Skrift

2005-08-13T04:19:00.001+02:00

Jag saknar inte
Dina fuktiga lår
Och sättet du log mot mig

Du måste veta
Att jag är en man som reser
Om inte med kroppen så i sinnet

Därför kanske du tror
Att jag lämnar dig

Men

När mitt sinne reser
Är du med

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Natten

2005-08-12T00:39:00.001+02:00

Den här natten skulle ha varit en ångestnatt... Nersupen och svartsjuk trodde jag att jag skulle ligga och skaka under en Mara... Skrikande som en nyfödd på väg mot ett krematorium...

Men så icke...Det är lugn här, vila, snart sömn...

Denna natt är en gåva...Jag var ganska säker att just denna natt skulle bli min sista natt...Att avdagatagandet skulle varit klart innan gryningen...Så som denna natt blev....Så är den en gåva...

Jag kommer att få sova inatt...Det var längesedan...Jag kommer att få sova och drömma on Världens Ursprung...

Jag kommer att vakna imorgon med skallen full av ord och drömmar om etthundra vackra kvinnor som tvättar vid en strand någonstans

Den här natten blev inte den Förgörare som vi båda visste måste komma om vi fortsatte in på Den stigen... Men vi fortsatte inte...Vi stannade och höll om varann och lät vårt tal förklara för oss och stjärnorna...Vi blev Friare och Närmare...

Tack L

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Homo Ludens

2005-08-11T23:32:00.001+02:00

Är jag en gammalmodig jävel? Som sitter här och dravlar om kärlek och grejer? Ska man inte vara som en flyktig bekant yttrade ”Fan. När det börjar vispa i pungen är det ju bara att logga in på nätet och ragga järnet”. Det verkar rätt bekvämt att kunna tänka så. Men det kan inte jag.

Tro nu inte att jag sätter mig på några slags höga hästar och säger Fi Dong och tror mig ha högre moral än andra. Jag sitter aldrig på höga hästar. Jag sitter inte ens på låga hästar. Jag sitter inte på några hästar alls. Och moralen skiter jag i. Ety den leder oftare in i fördärvlighetens svarta kyrka istället för upplysthetens vackra tempel.

Men det är så. När man envisas vara en romantiker i den här betongvärlden. När man är född med för stora ögon som serserser allting. Då får man stå ut med platta fall. Då får man stå ut med hån. Då får man stå ut, helt enkelt.

För allt det där jag har. All bitterhet, allt hat och all avundsjuka. Allt det överskuggas av den där jävla anden som hela tiden är närvarande i mig. Den där förbannade Romantiken som lägger sig i och tvingar allt annat på knä. Jag kan inte göra något åt den. Jag vill inte heller. Har man en sång i bröstet är det mord att tysta den.

Men de flesta folks bröst är tysta, kvävda, mördade. Och de verkar inte bry sig om det. De lever och andas och förökar sig och dör. Allt inne i denna jävla bubbla som är tillvaron.
Livet är Terror. Men det är en underbar Terror.

Jag kan inte se på livet som alla dessa andra. Där kön och känsla är två skilda ting. För mig är det ett enda Allt. Ett tillstånd är inte ett underbart tillstånd om det inte involverar både kropp och själ. Det låter ganska akademiskt och trist att säga så. Men jag är för trött för att utveckla det hela just nu.

Men det som svider i mig som spilld syra är detta: De kan förmedla sin värld till mig, jag kan förstå den utan att behöva eller vilja delta i den. Men när jag försöker förmedla min värld tillbaka, så finner jag att min värld inte ens förstås. Inte ens vill förstås.

Men så skit samma säger jag. Skit samma. Jag är en man som ser allt detta vackra i livet terror. Jag är en man som tar på mig det enorma arbete det är att försöka krönikera och bevara och förklara detta vackra för de som inte ser det. Och detta är en välgärning. Vore tammefan värt en medalj. Men jag begär inget sånt. Jag begär ingenting. Man får gärna håna mig för allt det här. Man får håna mig för att jag är en man som tror på kärlekens ljus, på godheten och den magi som faktiskt finns då och då. Man kan kalla mig gammalmodig, världsfrånvänd drömmare. Allt det skiter jag i. Jag tar alla invektiv som kastas mot mig och bär dem som medaljer istället för de jag aldrig kommer att få

Vi människor är djur. Men vi är djur som har valet att inte bete oss som djur. Vi kan välja att vara människor istället...Men få väljer den vägen...Fler hyllar djurets väg...Det gör mig bara sorgsen...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Flagellant

2005-08-11T23:28:00.001+02:00

Gud grät när jag föddes
Jag skar mig ut ur livmodern
Med horniga naglar och
Min tvilling åt jag

Gud skrek , min Mor skrek
När jag reste mig på fjälliga ben
Jag dödade min mor och åt hennes ögon
Jag dödade ingen mer

Sen gick en tid
Kontinenter bytta plats
Och nu
Är jag tillbaka

Dömd att se min hud
Slitas i stycken varje morgon
Dömd att få den fastsydd varje natt
Dömd att låta åtta korpar
Hacka ögonen ur mitt huvud
Dömd att se ändå

Dömd för födelse...
Dömd för modersmord...
Dömd att Alltid vara Den Piskade...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

All Denna Värdelösa Skönhet

2005-08-09T03:09:00.001+02:00

Det är över nu. Vulkanen är kvar i bröstet. Men det gör ingenting. Den kommer alltid att finnas där. Det gör ingenting. Det är ett mycket vackert berg. Floden av eld rinner fortfarande i bröstet. Men det gör inte lika ont längre. Det blöder inte lika mycket längre. Det har inte läkt. Men nu är det ordentligt förbundet.

Jag är glad inatt. Glad för det som är. Tacksam för det som är. Jag är även sorgsen inatt. Över att stormen börjar bedarra. För även om det är en överjävlig demon till orkan som sveper över en, så är det en skön orkan, en skön storm. Men jag tänker inte sörja länge. Den kommer tillbaka. Gång på gång gör den det. Nästa gång kanske den stannar. Jag har ingen aning.

All denna värdelösa skönhet. Hela detta utbrott. All denna terror. All denna ångest. All denna smärta. All denna sorg. Helt värdelös. Ord till ingen nytta. Bortslösat. Fast det värdelösa kan man aldrig slösa med. Bara kasta bort. Jag är full av värdelös skönhet.

Jag är full av värdelös skönhet. Helt jävla oerhört full av all denna värdelösa skönhet. Jag har råd att kasta bort den. Jag har råd att ge den till vem som helst. För allt detta. Allt detta jag skrivit om här de senaste dagarna är inte alls bortkastat. Inte alls bortslösat. Inte alls. Det har bara ”stärkt de fina banden och gjutit kraft i själens alger och känselspröt” som den gode Ezra sade. Det som kommit ut ur allt detta är kanske inte det vackra som jag hade tänkt skulle komma ut ur det. Men det har fortfarande kommit något vackert ur det. Något mycket vackert.

Jag sörjer ingenting av allt det här. Jag ångrar ingenting. Jag är full av värdelös skönhet. Skönhet är alltid värdelös. Vad ska man med det vackra till? Jag borde vara full av siffror och kalkyler istället. Kunna prata som en försäljare istället för att försöka skriva som en poet. Jag borde vara full av säljbar kunskap. Jag borde vara en man som tänker i pengar istället för ord. Då skulle jag vara en uppburen man vid det här laget. En sån som glider omkring i en stilig bil och bär en stilig slips. Om jag vore den mannen skulle jag vara död.

För jag är helt uppfylld av värdelös skönhet och värdelösa ord som kanske inte ens betyder något för någon annan än mig. Men det skiter jag i. Jag tänker dansa som en dervisch och låta skönheten flöda. Jag tänker fortsätta älska allt och alla som jag vill älska. Jag tänker skriva tills fingrarna blöder.

All denna värdelösa skönhet är så underbar så det gör ont.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Exorcism

2005-08-08T22:54:00.001+02:00

Jag tror det är dags nu...Jag tror det är dags att slita ut den här blodiga klumpen ur bröstet nu...Jag är glad att jag är i den sitsen att jag har hjälp...Tack Damen...För att du ställer upp....Tack för att du hjälper mig...Och tack för att du inte sprang iväg...

I Stokers Dracula säger Van Helsing något i stil med ”Vi måste vada genom de bittra vattnen innan vi når de ljuva...”

Sant...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Cobra Rax

2005-08-08T12:33:00.001+02:00

Jag vankar runt som en jävla luffare. Till de som frågar utbrister jag i ett ”Min konst skall förklara mitt livs excentriteter...” Jag tror inte ens på det själv. Men ibland är inbillning bra.

Fan, fan, fan säger folk om allt det här. Jag kan inte låta bli att tro att jag förstört något. Att jag gjort folk besvikna. Men i så fall är folk inte som jag trodde. Man ska inte lita på folk. Eller jo, det ska man. Man ska Alltid lita på folk. Man ska Alltid tro på det goda. Jag tänker fortsätta gå genom det här livet som en jävla naiv dåre.

För är det så att jag ser den här världen, ser på allt däruti på ett annat sätt än de flesta, så må det väl vara hänt. Jag begär inte att bli förstådd. Jag begär egentligen ingenting. Annat än möjligen lite hänsyn. För man kan inte sluta brinna när man en gång börjat. Eller nått sånt...

Ah, skit samma...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Söndag

2005-08-07T18:40:00.001+02:00

Förbannad ångest. Den sortens ångest som inte tabletterna botar. Maktlöshetens ångest. Den ångest man får av att veta att det inte finns Någonting man kan göra. Den sortens ångest som den där viskande rösten skänker en. Den där viskande rösten som hela tiden viskar HoppHoppHopp. Den som viskar att det kan ändra sig. Det kan bli bättre. Det kan bli annorlunda. Jag önskar jag kunde köra in en kniv i den där rösten.

För ingenting kommer att bli annorlunda. Jag har gjort fel igen. Som jag alltid gjort förut. Fel. Fel val, fel väg, Fel beslut. Jag tror det är därför jag står still. Har man gått in i betongväggen tusen gånger av tusen så är oddsen rätt taskiga för den ettusenförsta gången.

Du har gett mig Terror i skallen, damen. Absolut Terror.

Jag borde döda den här elden. Döda den en gång för alla. Men om jag gör det kommer jag att döda en del av mig själv. Och det vet jag inte om jag vill. För någonstans i allt detta, i hela denna jävla jättehärva så är det ändå en vacker eld. Och det vackra ska man vara rädd om. Inte döda.

Men det är antagligen bara jag. Bara jag som ser det så här. Bara jag som inbillar mig någon slags magi i kärleken. Någon slags mening med passionerna. För det är där knuten ligger. Allt detta är ju helt meningslöst. Uppenbarligen. Det finns inget hopp. Uppenbarligen. Ändå kan jag inte bara sluta. Som om det ändå någonstans skulle finnas någon mening med det hela.

Fel beslut. Men det var ju inget beslut. Det finns de som säger att allt detta, allt detta är världens sätt att lära mig något. Men vad fan ska jag lära mig från detta? Att allt är hopplöst och att mitt liv i en enda evighet kommer att vara en övning i meningslöshet? Att jag kan explodera hur mycket jag vill men det kommer aldrig att påverka en enda människa? Att jag egentligen, trots allt, är en ond vidrig man som inte förtjänar något?

Vad ska jag göra?
Vad ska jag säga?
Vad ska jag skriva...?

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

För Stort

2005-08-07T02:49:00.001+02:00

Det här är för stort...Jag är förvisso en stor och kraftig man, med en bröstkorg som en tunna och armar som släggor...Jag kan bära det mesta...Jag har burit en del stora saker förut...Men detta är så stort....För stort...Så stort att det kan slita hela mitt bröst i trasor...Och det jävliga är...Att jag egentligen inte bryr mig om det här bränner upp mig...Att jag inte bryr mig om, om det utplånar mig med all sin explosiva hetta...Att jag inte bryr mig om, om varenda atom i mig exploderar som atombomber...Det känns som om jag bara skulle le om det hände...Hur fan ska jag då kunna låta bli att explodera....?

För det måste ju sluta någon gång...Det måste ju gå över...En eld som inte får näring måste ju slockna...Och dö...Men...I mitt fall är det väl fråga om självfission eller något...Jag kommer att fortsätta brinna så här till det inte finns något kvar...Tills jag är komplett vansinnig...

Vartenda logiskt fiber i min kropp skriker att jag ska sluta...Att detta saknar allt förnuft...Att detta enbart är en övning i futilitet...Men just nu skriker jag Fuck that...! Jag tänker brinna som en jävla fyrbåk...! Som något som får själva solen att blekna...! Även om det är för en förlorad sak...!

Fan vet hur jag hamnade här...Fan vet hur en annan människa kunde bli till detta fruktansvärt stora...Fan vet hur det kommer att gå...Fan vet om jag inte redan är komplett galen...Fan vet varför jag inte bara ger upp...

Jag ser inte klart...Det är som om någon har skjutit skallen av mig med en kanon...All tanke är insvept i stora sjok av känslor...Det saknar helt rim och reson, vett och sans...Jag saknar vett...Jag är en stor vrålande jävla dåre som uppenbarligen inte fattar bättre än att bara låta mig slukas och brinna...Men jag har inget annat val...

För detta är enormt...Jag har faktiskt en vulkan i bröstet...En verklig vulkan...Ett helt jävla berg som är tusen meter högt och mullrar utav bara fan...En vulkan som kan sluka ettusen Pompejis...En vulkan som tammefan kan flyta hela kontinenter och sänka en miljon Atlantis...Och jag kan inte släcka den...Det enda jag kan göra är att låta den brinna ut...Hoppas att den brinner ut...Hoppas på någonting annat...Hoppas på förändring...Hoppas att Annorlunda kommer någon jävla dag...Hoppas...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Sång

2005-08-07T02:40:00.001+02:00

Jag lärde mig aldrig
Att dricka blodet
Och kalla det för vin

Jag lärde mig aldrig
Att det är den högra, kalla handen
Som är vinnarens hand

Jag lärde mig aldrig
Att odjuren alltid
Har vackra ansikten

Det jag lärde mig
Kan räknas på
Ena handens fingrar

Det första var
Att ett ärligt skrik
Aldrig slutar eka

Det andra var
Att det som tas ifrån
Kan tas tillbaka

Det tredje var
Att havet inte
Ville ha mig

Det fjärde var
Att man kan blöda i en evighet
Utan att dö

Det femte var
Att en knuten näve
Alltid kan öppnas

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Feber

2005-08-06T20:42:00.001+02:00

Jag har feber. Själen brinner. Det är en nova i bröstet. Kan inte äta, kan inte sova, kan inte göra någonting. Annat än att sitta här och stapla bokstav på bokstav. Till ingen nytta antar jag.

För det är svårt att skriva om Det Där, som Majakovskij kallade det, det är inihelvete svårt att skriva om kärlek utan att bli högtravande och patetisk. Det är svårt som fan att skriva när man är kär. Allt jag vill göra är att bryta ut i hyllningssång på hyllningssång till Henne. Höja henne till skyarna och bygga monument i galaxerna över henne. Och jag vet inte. Kanske hör patetiken hemma i kärleken? Gudarna ska veta att jag känner mig patetisk. Gudarna ska veta att jag är patetisk. Men jag kan inte låta bli att känna att det finns ett visst hjältemod i det där. Att utan omsvep erkänna sin patetik och ställa sig naken och säga att man är en kär man.

Men det är som en feber. Skallen bultar. Herregud, jag önskar jag vore en riddare för 700 år sedan. Som kunde kämpa för henne. Men jag har inte rätt till det. Jag har inte rätt till någonting. Jag staplar bara bokstav på bokstav. Det är det enda jag någonsin varit ens avlägset bra på. Jag är en bokstavsstapplare.

Läser om det jag just skrivit och inser att det är precis så förbannat högtravande som jag inte vill att det ska vara. Men vafan. Ett Moln i Byxor är den mest fantastiska kärleksdikt som skrivits. Och den är högtravande, patetisk och helt jävla underbar. All annan jämförelse åsidosatt. Skulle aldrig falla mig in att på något sätt jämföra mitt klotter här med Molnet. Ety jag inbillar mig att jag är en ödmjuk man.

Men det slutar aldrig, allt det här. Skallen driver på sig själv i ljushastighet och skickar fram bild på bild, dröm på dröm, som är smärtsamt patetiska och larvigt löjliga. Jag borde stoppa dem. Jag borde upprepade gånger dunka min arma skallen i en betongvägg tills dess ljuv medvetslöshet uppnås. Men. Jag känner mina drömmar. Även i medvetslösheten skulle de komma smygande. Kittla och skrika all sin terror till mig. Viska om den underbara värld som kunde vara om den här världen vore en underbar värld.

Idag gick jag runt och letade efter tecken som jag vet inte är verkliga men som en del av min arma skalle önskar vore verkliga. Jag såg regnet forma bokstäver, hörde sånger spelas och till och med bilarnas färger och reklamskyltarna var hemliga meddelanden från Ödet och Hoppet. Det är precis så sjukt som det låter. Men det är en underbar sjuka ” Mor! Underbart Sjuk är din son...” som Majakovskij sa apropå den här jävla kärleken.

Jag slår mina stora händer för mitt ansikte. Det suddar aldrig ut någonting. Kärleken hamrar gång på gång sönder mig, mörbultar mig, misshandlar mig. Men det är antagligen bara livet eller något....

Jag önskar ändå att jag kunde sova...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Intet

2005-08-05T17:11:00.001+02:00

Jag måste

Låta min röst

Färgas av beundran

Över hur flinkt

Du stack

Den där Hattnålen

Din Hattnål

I mitt öga

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Syster Morfin

2005-08-05T02:34:00.001+02:00

En mycket vacker pelare av
Blå rök
Stiger framför ansiktet

Jag har inte torkat bort
Spottloskan
Från min kind

Den rör inte mig

Kom hit
Så ska jag visa dig
Händer som klöst sig
Ut ur en grav

Jag röker
På min handrygg
Spänner sig
Två ådror
Och tar emot gift

Orättfärdighet
”Och si, de skola födas
och föröka sig
Under en Femuddig stjärna...”
En sol
Som kommer att vara blind

Jag drömmer
Om en tyst otrampad äng
Där sömn är ett liv
Och inte en
Ynnest

Skicka bort mig
Låt mig dö långt bort
För er skull
Tvinga mig
Att slåss
På ettusen slagfält
Tvinga mig att be
För det ni kallar
Min själ

För min egen skull
Tänker jag inte be
För min egen skull
Tänker jag inte torka bort
Spottloskan på kinden

För min egen skull
Tänker jag bara
Nynna hemliga sånger
I ett hemligt öra...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Om

2005-08-05T00:20:00.001+02:00

Om jag bara vore en annan...
En som hade det som du vill ha...
Jag har inte det...
Jag kan inte vara någon annan
Jag kan bara vara jag...

Det gör mig tom inuti...
Urholkad...Askbränd...

Men jag är en man
Med en kärleksflod i bröstet...
En rasande best
Som skulle kunna slita världen i stycken...
Men som låter bli...

Det är skönhet...Det är styrka...Det är tillit...

Jag är en gigantisk varelse
Som skulle kunna explodera
Till en supernova
Men jag låter bli...

Det är stort...Det är vackert...Och det är tillit...

Om det är vänskap du behöver...
Så ska du få det av mig...
Om det är det jag kan ge dig...
Så får du det...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Hopp

2005-08-04T23:47:00.001+02:00

Vad gör man med hoppet...? Vad gör man med den där galna jävla bultande tanken i bakhuvudet som viskar om att man inte ska ge upp, att det kan bli annorlunda en dag...? Vad gör man med det...? Vad gör man när Annorlunda aldrig kommer...? Vad gör man när man går på samma grund om och om igen....?

Ger man upp då....? Vore inte det enklast...? Ge upp och bli cynisk och bitter och pissa på allt som är vackert....? Och jo...Det vore enkelt...Men det enkla ligger inte för mig...Inte den sortens enkelhet som kommer av lättja...Som kommer av att man inte slåss...Den sortens enkelhet pissar Jag på...Jag tror på den enkelhet som man måste kämpa för...Som man måste arbeta sig blodig för att kunna se och känna och skriva om...Den sortens enkelhet prisar jag...

Varför blir jag aldrig den där bittra och cyniska jäveln som det vore så enkelt att bli....? Varför ger jag inte upp trots att käftsmäll efter käftsmäll fås...Inte ens dom gånger livet dragit undan mattan för mig, kört över mig med ångvält och gjutit in mig i betong så har jag inte gett upp...Som en jävla idiot reser jag mig om och om igen...Och mottar samma smällar...Varför ger jag inte upp...?

Därför att hoppet är det sanna vackra...Hoppet är all jävla godhet som finns...Hoppet är det enda som är värt att slåss för...Hoppet är allt....Hopp om kärlek, hopp om att det där jävla Annorlunda ska komma, hopp om värdighet, hopp om att livet en jävla dag ska kunna levas skrattande...

Det är såhär...: Jag är en sann dåre...En av Kärlekens Dårar...En Narr...Och det detta har lärt mig är att kretsloppet är oändligt...Efter natt kommer dag...Och om det är en lång nattjävel så kommer dagen att bli desto längre...Jag säger att jag Vet detta trots att jag egentligen inte har en jävla aning, trots att jag inte mer än önskar och hoppas...Det är detta som gör mig till en narr...Till en av Kärlekens Dårar...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Fågel

2005-08-04T21:50:00.001+02:00

En fågel
Ögat blinkar mot handflatan
Jag knäcker dess nacke
Det är över...

Ett ord...En enda vridning...
Sen är det över...
Jag har liket i handen
Men det är lika ömtåligt som när det levde...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Djur

2005-08-03T22:42:00.001+02:00

Sårade djur kryper in i sin håla och gömmer sig där, stannar där, läker och kommer ut igen starka och hungriga...Jag är inget djur...Vill inte vara ett heller...Men jag är i en håla lik förbannat...Men...Jag vet att jag kommer att komma ut...Kanske inte stark eller hungrig...Men ut kommer man alltid...Hela skallen är kärleksinfekterad...Man borde ge sig på ett epos om kärleken...En egen Pro Eto...En egen Om Det Där...Men om jag försökte så tror jag att det bara skulle bli en pastish på Ett Moln i Byxor...Och eftersom jag är en vandrande pastish i levande livet så försöker jag undvika att skriva sådana...Jag tvivlar på att jag lyckas...Men vafan...Man gör så gott man kan...

Ibland önskar jag att världen var annorlunda...Ibland tror jag att jag bara önskar för önskandets skull...Jag kanske tycker om att längta...

Snart är hösten här...Underbart...Hösten är ingen dödens årstid för mig...Hösten är när allting vaknar och världen blir vacker igen...Sommaren är en död årstid...Men alla tror att den lever...

Hela jag är invaderad av en annan människas armé...Det blir bara värre och värre...Jag kommer att få vada genom vansinne innan det här är över...Men Herregud...En sådan underbar människas armé kan jag bara kapitulera inför...Och låta härja fritt...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Vänner

2005-08-03T22:30:00.001+02:00

Ibland borde man egentligen falla på knä och tacka de goda Gudarna för att man har vänner som finns runt i kring en och står ut med en trots att man är en människa som står med fötterna i skiten och huvudet bland molnen...Med risk för att bli en aning gråtmild så vill jag bara säga Tack För Att Ni Finns...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Rum

2005-07-29T23:37:00.001+02:00

Allt härinne är genomsyrat av dig...

Jag borde kanske ta tag i din skalle och skrika allt det här rakt in i ditt ansikte...Men därtill är jag en alltför stillsam man...Och rädd att det kanske skulle förstöra allt det andra...

Jag vet inte ens om jag skriver det här till dig...Eller i så fall varför...Eller om du ens läser det här...

Patetiskt...? Javisst...Men jag är full av patetik...Jag inbillar mig att det gör mig till en romantiker...Men romantiker brinner och slocknar sedan...Och tillbringar resten av sina liv fulla och patetiska, förbannandes romantiken för vad den gjort med dem...Om det är mitt öde...? Inte fan vet jag...Jag bryr mig inte särkillt mycket om det heller...Är det så så är det så...Vi är alla födda att vara blå...

Jag vet inte vad du säger till mig...Jag törs inte ta det på annat sätt än bokstavligt...Jag är rädd att misstolka alltihop...Jag vet inte om du förstår det jag säger till dig...Eller om du är en mer driven tolk än jag...Om du tar det på det sätt du vill att det ska vara istället för hur jag menar det...

Jag vet inte om du läser det här...Jag ska försöka sova nu...Inuti den här själen...Där allt, tillochmed lamporna, är genomsyrat av dig...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Du

2005-07-28T03:40:00.001+02:00

Du...Jag vet inte vad du är för mig...Jag vet inte vad jag vill eller kan vara eller är för dig...Jag vet inte vad du vill ha...Men du...Jag vet att jag vill vara någonting större än det jag är i din värld...

Du...Ibland läser jag på ryggarna av dina böcker...Läser och letar...Sätter ihop ord och meddelanden av allt som finns där...Det gör mig inte visare...Jag är en förbannat dålig tolk...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Om mig

2005-07-28T03:26:00.001+02:00

Jag är som en jävla karikatyr av Den Dåliga Sonen. En parodi på en slacker. En sketch om en skojare och en parodi på en tiggare. Ett företal om en förlorare.

Om ja bara gjorde något med tiden. Om jag bara gav fan i att sitta still och sen rusa i panik för att jag satt still. Om jag bara gjorde något annat än bara säga ”om jag bara”.
Om ja bara vore kung över hela världen vore allt bra.
Om bara någon läste det jag skrev skulle allt bli bra.
Om bara jag vore rik och aktad och dyrkad och älskad av ettusen människor skulle allt vara bra.
Om jag bara insåg att allt det där inte är något jag vill ha så skulle allt vara bra.

Ädelträ säger man. Bättre än annat trä. Förädlat trä. Skitsnack på hög nivå låter det mest som. Att såga av grenen jag sitter på är den enda träslöjd jag nånsin varit bra på.

Om jag bara vore 13 igen med all de erfarenheter jag har nu så skulle allt vara annorlunda. Problemet är att när jag var tretton var jag en annan, fröet till den jag är idag. Allt det där är skit. Jag tror människan ibland stänger in sig i cirkelresonemang bara för att slippa vara med. Om jag ställer upp ett problem som inte kan lösas så slipper jag grubbla. Om jag vore tretton igen skulle jag vara den trettonåring som blev jag. Men så länge jag kan hänga upp en massa skit på det kroken så kommer jag att göra det istället för att kasta ut det... Sånt skit är skit...

Men logik och skit och resonemang kommer man inte långt med...Gjorde man det skulle jag vara en jävligt uppburen medborgare nu.

Jag lever på utsidan därför att jag vill vara där, med alla andra utsidesväljare. Jag kunde ha valt att bli en lismare, en som ställer sig in, en som kryper. Jag kunde ha valt att bli en obstinat jävel som gapade och skrek om allt som ansågs åt helvete. Jag valde att bli en tyst fan som inte ens bevärdigade det jag ansåg åt helvete med ett svar. Egentligen var det rätt kul. Eller det är kul nu. Då var det fruktansvärt. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö. Jag gjorde inte det. Jag överlevde.

Det måste i alla lägen vara bättre att öppna käften och skrika än att hålla käften och lida. Sen må andra säga vad fan dom vill. Men så är det. Jag har hela tiden hävdat mitt oberoende. I själva verket har ju all skit kommit ifrån det faktum att jag inte vågat öppna käften av rädsla för omvärldens reaktion. Tystnad är bättre än utpekande. Liksom. Men skit ger upphov till skit, så att säga. Världen kan ta sig i häcken. Jag tycker så eftersom jag får den känslan att världen ber mig ta mig i häcken. Så den och alla skitstövlar som dväljes däruti kan gräva sig ordentligt i själva stolgången och kamma mittbena av smöret de får i näven. Jag tänker fan inte vara tyst längre....

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Sömnlöshet

2005-07-28T03:24:00.003+02:00

Min panna är våt av svett. Nu är det väntan och sömnlöshet. Väntan och sömnlöshet. Ett recept för att sova. Ett för att klara av vakenheten. Inget där emellan. Slut på dessa jävla sömntabletter. Som en konsekvens sover jag inte. Vaken x antal timmar, vanligtvis på natten, dvala i x antal timmar, vanligtvis på dagen. Det är då den kommer krypande. Den där förbannade ångesten som grinar mot en med hela sin stora dödskallekäft. Blir man någonsin fri? Skiten sitter fast i en som gammalt tuggummi, skaver i en som en oändlig dissonans. Man undgår ingenting. Sitter och väntar. Vågar inte gå ut, kan inte gå ut för att man inte har sovit. Då loosar man kontrollen. Min panna är svettblank. Bachs cellosvit på stereon. Det är ungefär vad jag klarar en dag som denna när plikterna försummas och vakan gnager i en. En dag som denna när ingenting har blivit gjort och ingenting kommer att bli gjort. En förbannad jävla dagjävel helt enkelt. Svajig och ostadig. Ögonen ser ut som molnsjoken som rusar förbi. Jag väntar. På posten. På att posten ska komma med receptet som den gode Doktor Söder har skrivit ut. Det recept som kommer att ge mig gudomlig jävla sömn. Utan det vet jag inte om jag kommer att sova. Trots att jag varit vaken i 20 timmar nu så vet jag inte om jag kommer att få sova inatt. Sånt tär på en. Sånt gnager i en. Sånt tar bort en mänsklighet. Man blir rädd. Rädd för allt, rädd för sin egen skugga, rädd för människorna, rädd för världen. Skit. Och alla dessa jävla myndigheter som kräver saker av mig. Vad har jag gjort dem? De kunde väl för fan utföra sin jävla plikt och hjälpa mig istället. Arbetsförmedlingen kunde väl kanske förmedla ett jobb eller två till moi istället för att skicka moi blanketter som moi ska fylla i när moi är för trött för att fungera. Skit. Detta är sömnlöshet, ärade vänner och grannar, detta är den verkliga vakenhetens olustiga ansikte. Det som spänner under kraniet när man inte kan sova. Detta är sömnlöshet.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Om att skriva

2005-07-28T03:24:00.002+02:00

Jag har tänkt mycket på Att Skriva på sistone...Det är ett problem för mig...Varför skriver jag...Skriver jag för att bli sedd eller skriver jag för skrivandet...? Efter mycket grubbel är jag böjd att säga nummer två...Jag skriver för skrivandet...Detta gör mig glad...Om skrivandet bara hade varit en språngbräda för något annat hade jag blivit mycket besviken...Men så är det inte...Skrivandet innehåller så mycket för mig...Både som hantverk och som tankeventil...Men det som stör mig mest är min egen förbannade lathet och brist på disciplin...Jag skriver ner en tredjedel av det jag skulle vilja skriva ner...Och detta är ren och skär lathet...Lathet och det faktum att jag har sånt litet förtroende för renskrivning...Jag vill att orden ska flyta som honung och lava från pappret på en gång...Om jag kunde få in det i skallen att omskrivningar är nyttiga så skulle jag kunna få mer flyt i det hela...Sen är det ju detta med försörjningen...Kan man försörja sig på skrivandet...? Vill jag försörja mig på skrivandet...? Eller gör det skrivandet till enbart brödföda och inte konst...? Och kan skrivandet vara både och...? Det där är saker som stör mig....Men ett eko i mig skriker att Konsten är det viktiga...Konsten och att spara orden...Att sätta dem på pränt...så att de kan ”Skrika genom seklerna”...Där tror jag själva kärnan i skapandet ligger...Att låta nerver och blod, stål och slagg drypa från sidorna...Det som händer därefter är oviktigt...Kan jag få betalt för detta utan att kompromissa konsten så är jag nöjd...Tyvärr tror jag knappast att det är möjligt...Kapitalets makt och allt det där...Men ur Diktens synpunkt är det jävligt ointressant...Om dikten skrivs ner...Om den finns kvar någon annanstans än i mitt huvud så är det stora arbetet gjort...Om alstren sedan icke är marknadsmässigt gångbara säger Intet om dess kvalité...Men hurusom...Jag måste i alla fall göra ett försök att få ut mina ord på marknaden...Om jag bara gör det försöket så kan jag vara nöjd...Om det sedan visar sig att marknaden och världen icke är redo för mina ord so Fuck It...Med tiden vet jag att jag kommer att bli förstådd...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Såsomså

2005-07-28T03:22:00.001+02:00

För det finns något här. I de bruna ögonen hos alla kvinnor som går in och ut ur rummen. Det finns något här. Det är det som får oss att andas och le. Det är det som får oss att leva. Det är det som leder oss in i det som är livet. Det vet jag. För jag är en som går genom atmosfären som ett litet barn. Jag är ständig förundran och ständig förlåtelse. Jag är det där leendet. Jag är alla supernovor. Jag är i era ögon hela tiden. Ni smakar världen, jag smakar den med er. Ni skrattar mot solen, jag skrattar med er. Ni älskar i sängar av honung, jag älskar med er. Det är där jag finns. I alla barnskratt. I alla skattjakter. I alla ögonblick av förståelse. Jag ler.

Hela världen är min. Och jag är hela världen. Det är det som är förståelse och längtan. Längtan dit man inte kan komma. För om man kunde det så skulle man inte längta.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Vilja

2005-07-28T03:20:00.001+02:00

Att handla mot sin egen vilja. Att drivas in i motsattheter av sitt undermedvetna. Att inte besitta förmågan att utöva sin frihet, sin förmåga att välja, att förolämpas av sitt undermedvetna. Att inte kunna tillåta sig själv att handla på det sätt och i den riktning man själv vill. Att vara i konflikt med sig själv. Detta är jag nu. Jag är en fånge hos mitt undermedvetna. Jag vill men tillåts icke. Detta är en paradox. Mitt undermedvetna är jag själv. Alltså tillåter icke jag mig själv att handla på det sätt jag vill. Men eftersom jag själv är den kraft som driver mitt eget handlande är det således jag själv som hindrar mig själv. Allt detta är ingenting annat än en skammens förbannelse. Som jag kastar över mig själv. Jag skäms. Jag lider av Skam. Jag lever i den hela tiden. Men. Jag har ingenting att skämmas för. Jag har gjort fel. Jag har sårat. Jag har slungat lögner ikring mig. Men. Jag har icke gjort något som föranleder en skam av sådana ofantliga dimensioner som jag känner. Allt är skam. Alla handlingar jag gör är skam. Allt är en orsak till skam. Därför kan jag ju inte göra någonting eftersom alla handlingar ofelbart leder till skam. Men samtidigt så Vet jag att det icke är så. Jag har inte en enda anledning att skämmas. Alla mina handlingar kan bara leda till gott. Allt måste vara handling. Man måste leda sig själv. Man måste bära grimman, men det är även man själv som sitter på kuskbocken.

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com

Jag

2005-07-26T20:43:00.001+02:00

Nu lägger jag av...Lägger ner, spikar igen, drar för...Fuck Off...Jag vill inte ha fler käftsmällar...Två på lika många dagar...Nu lägger jag av...

Ett stort och gott hjärta har jag...För mig är det värdefullt...För alla andra verkar det inte vara värt ett skit...

Jag slåss mot bitterhet och cynism varenda dag...Och fastän världen fortsätter pissa kubikmetrar på min arma skalle så tänker jag aldrig låta de två spökena vinna...Detta är något mycket värdefullt hos mig som ni inte vill se...

Ni får leka utan mig...Jag är slut, pantad, kalkad och såld...Låt mig vara...Lämna mig ifred...

Jag är en passionerad man...Lågmält passionerad förvisso...Men ändå passionerad...Min kroppshydda må påminna om en gorilla parad med en stridsvagn...Men denna kropp är ändå en man...En man som älskar och känner så mycket...För mycket...Jag må se för djävlig ut...Men mina tankar är mycket vackra...Trots allt detta är jag bara en lavoar för er...En ryggdunk och ett tack är uppenbarligen allt jag kan förvänta mig...I bästa fall...

Men jag behöver mer...Mycket mer...Och ni slänger bara bort allting ni har på sådana som inte förtjänar det...På mig vore det inte bortslängt...Men...Som sagt...Jag är trött nu...Jag orkar inte försöka förstå det där längre...Vill ni mig något så sitter jag här...

Låt mig nu ruttna ifred...

FREE hit counter and Internet traffic statistics from freestats.com